Nyord för folket

Moffa Curt Persson och dottersonen Isak Persson. Foto: Evelina Persson 2012.

Att samtala med unga människor, ger mig en nyansrikedom i språket. Unga människor är inte rädda för att bygga nya ordformer. Unga människor är inte heller främmande för att hitta nya beskrivningar av företeelser och använda det befintliga språket på ett nytt sätt.

Min femårige dotterson Isak är något av en mästare i orduppfinnande och ordanvändande. Möjligtvis beror det på att han är tvåspråkig, med ett minoritetsspråk som likvärdigt det svenska språket. Han är orädd att använda och utveckla språket, oavsett om vem han förklarar för.

Under senhösten så samtalade vi över telefon en kväll. Jag frågade som morfäder har för vana göra, vad han gjort på dagis, om maten var god och liknande alldagliga frågor. Efter ett tag så resonerade vi vidare om att det var ett tag sedan han hälsade på här nere i Gammelstad. Jo det höll han med om. Det var ju så mycket att hinna med. Dagis, lekandet och andra åtaganden, som en ung man har. Till sist så frågade jag när han kommer till morfar och hälsar på? Han dröjde lite på svaret, men sedan kom det klart och okomplicerat;

–        jag kommer nästa gång, morfar.

Självklart. Visst är det så, han kommer ju nästa gång.

 

Samtalet gick vidare och jag ställde frågan vad han och kamraterna gör på dagis, är det något bus eller sånt?

–        Jo det är det. Bekände han.

–        Jasså, vad då för bus. Frågade jag vidare?

–        Vi bygger kojor med filtar och stolar.

–        Jaha, men det är väl inte så busigt.

–        Nä, det är det inte. Men vi berättar inte för dom.

–        Dom?

–        Nä.

–        Vilka då. Frågade jag nyfiket.

–        Vi berättar inte för Gubblorna.

Det tog en stund innan jag knäckte koden. Gubblorna var hans samlingsbegrepp för vuxna gubbar och gummor, ett fullkomligt genialiskt och självklart ord.

Dottern ringde häromdagen och berättade om ett annat utryck, som dottersonen hävt ur sig vid middagsbordet, föregående kväll. De satt och åt middag och konverserade lite som vanligt, när han plötsligt slutar äta och sitter tyst och stilla. Min dotter frågar vad som står på? Då säger han helt naturligt

–        Prata inte nu mamma, jag lyssnar på tystet!

Ordmästaren Isak Persson vilar på Moffas soffa. Foto: Evelina Persson 2012

 

Varför kommer inte orden i språket lika lätt för oss vuxna? Har vi stängt dörren till fantasins språköppning, eller tillåter vi oss inte att ta ut svängarna. Tack och lov för dessa nya språkbärare, utvecklarna och nydanarna, som utan rädsla vågar utveckla språket åt oss stofiler.

Internationella kvinnodagen

Maria Larsson, född Isaksdotter, utanför hemmet Kurravaara by. Foto: Torsten Dallöf Sr.

Idag den internationella kvinnodagens hundratvåårsdag. En dag som egentligen inte borde behövas, men dessvärre är mer nödvändig än tidigare. I ett av mina många ”sidoprojekt”, har jag sedan länge försökt greppa ett kvinnohistoriskt perspektiv genom tre generationer, närstående kvinnor. Ju mer jag forskar i det, desto mer angeläget och omfattande blir det.

Om jag endast begränsar mig till min mormorsmor just idag, så ser jag hennes livstid som en omvälvande tid, där reformer, lagar och förutsättningar ständigt förändrades. Maria Kristina Isaksdotter, föddes den artonde februari artonhundrasjuttiotvå i Vittangi by. Bara två år tidigare ändrades den svenska lagstiftningen, så att även kvinnor kunde beredas möjlighet att ta studentexamen som privatister. Just detta var ju inte aktuellt för Maria, född i en læstadiansk miljö, där det var otänkbart att kvinnan skulle studera.

När hon var två år tillät Svea rikes lag, att gifta kvinnor hade rätt att bestämma över sin inkomst. Givetvis efter en formell anhållan av kunglig befallningsman och maken. I Vittangiområdet var det ingen kvinna som hade en egen inkomst vid denna tid. När Maria blev fjorton år, bestämdes enligt lag att en ogift kvinna kunde bli myndig vid 21 års ålder, givet att hon ansökte om detta. När hon sedan gifte sig, så återgick hon till omyndighet.

Maria gifte sig 1898 med Petter Olof Larsson (1869-1923) från Kurravaara by. I äktenskapet fick paret tolv barn, varav tio av dem uppnådde vuxen ålder. Ett av barnen var min mormor Elmina Maria (1901-1965) som fick uppleva flera reformer för jämlikhet under sin relativt korta livstid.

Maria gifte sig in i en annan læstadiansk kärnmiljö, när hon i samband med giftermålet flyttade till Kurravaara by, tretton kilometer nordöst om Kiruna centralort. Kurravaara ligger strategiskt beläget vid Torneälven och är den nordligaste bosättningen längs den mäktiga Torneälven. Samma år som min mormor Elmina föddes, nittonhundraett, lagstiftades det om att kvinnor hade rätt till fyra veckors ledighet i samband med att de födde barn. Detta var givetvis oavlönat och få kvinnor hade vetskap om rättigheten.

Maria Larsson, född Isakssdotter. Sitter utanför hemmet Kurravaara by. I famnen äldsta dottern Elmina (1901-1965). Foto: Borg Mesch 1903. Bilden beskuren.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När den allmänna rösträtten genomfördes nittonhundranio var det givetvis enbart för män. Rösträtt hade enbart den som tjänade upp till ett visst belopp per år, eller ägde mark för motsvarande belopp. Detta reglerades efter den femtusengradiga fyrkskalan, en effektiv metod att förhindra en demokratisk rättighet. Maria själv fick egen rösträtt först nittonhundranitton, till kommuner och landsting och till riksdagsval först nittonhundratjugoett.

Utifrån det perspektivet att Maria levde sitt liv på landsbygden och därtill i en starkt konservativ miljö präglad av den læstadianska väckelsen, där ingen fick sticka ut allra minst kvinnan, så åtnjöt Maria inget av de framsteg som gjordes under hennes livstid.

Man kan ju fråga sig hur det ser ut idag, har samhället gjort de framsteg som borde ha gjorts för jämlikhet mellan könen, bara under de hundra år som internationella kvinnodagen symboliserar? Det tycker inte jag, inte när jag ser det ur ett historiskt perspektiv. Detta blir mer och mer uppenbart desto mer jag forskar i mitt eget lilla projekt. Men det är allas ansvar att fortsätta kampen för lika villkor, för alla.

Därför uppmanar jag dig som läser detta. Låt just denna dag påminna dig om din mor och alla andra mödrars hårda arbete, för att just du har det så bra som du har det idag. Glöm heller inte att det är ingen självklarhet, jämställdhet måste alltid erövras, varje dag.

Med Loktaĉohka som bas Del II

Väl på plats i den legendariska Låktastugan, har man tid och lust att planera vidare turer med med Loktaĉohka som utgångspunkt. Just denna tur hade vi bestämt att stanna i två nätter. På morgonen den andra dagen startade vi strax efter frukost vår dagsvandring, till den mytomspunna toppen mellan Geargevággi och Gorsavággi, oftast benänmd ”Piran” eller ”Biran”. Toppen har beskrivits av många fjällvandrare som varit på väg till den, men som måst vända på grund av väder och vind. Vi hade själva försökt detta vid tre tillfällen tidigare, men alltid hamnat i tät dimma eller hällregn. Toppen vilken har en höjd av ca 1400 meter, nås lättast från Låktastugan den väg vi vandrade denna dag.

Från stugan startade vi leden som går in mot Guoblavággi och vidare ned till Gorsavággi . Den är väl rösad hela vägen fram till strax före sjön 1183. Innan sjön viker man av rakt västerut och stryker nordsluttningen av toppen 1391. Vägen är lättgången och man passerar ett antal mindre snöfält, samtidigt som man har en fantastisk vy ner mot Njuorajávri och Päivektjåkka och dess glaciär. På vägen upp stötte vi på ett flertal ripkullar denna gång, väl kamouflerade i stenskravlet.

När vi rundat toppen 1391, var vi vid sjön rakt väster om Guoblaĉorru. Från sjön gick vi vidare västerut upp på toppen 1419, rakt söder om Geargecorru, där vi även hade ”Biran” i synfältet. Här öppnade sig en fantastisk utsikt i det klara vädret och vi kunde även skymta sänkan ned mot Gorsavággi. Nu vek vi av rakt söderut och tog kompassriktning strax öster om toppen 1407 och när vi passerat denna hade vi en vacker vy mot Gorsavággi, där vi även fann en perfekt rastplats.

Efter rasten gick vi mot passet mellan Biran och Geargecorru sydsluttning. Ganska snart märkte vi att terrängen blev mer spännande och vägvalet allt viktigare. Stundtals var det klättring och dramatik, men till slut hittade vi den smala passagen fram till Birans nordsluttning. Innan vi började vår klättring upp på Biran, gick vi fram till stupet ned till Geargevággi och sjön Rissájávri.

För ett antal år sedan, jag tror det var 1980, så gick jag och en kamrat i tät dimma upp för ravinen från Kärkevagge över detta sadelpass och ned till Kårsavagge. Det var tur att det var dimma och att vi hade med min lapphund, som hittade den bästa vägen. Så här många år efteråt och detta klara väder, hade det inte varit möjligt. Läste i Claes Grundstens bok ”På fjälltur Abisko Kebnekajse” Nordstedts 2010, där han beskriver turen från Låktastugan till Biran. Här rekomenderar han även att man kan ta sig ned till Rissájávri/Geargevággi från Geargecorru och platån söder om fjället. Jag skulle rekommendera detta endast till en van fjällvandrare, eftersom det är mycket brant.

Nu gjorde vi ett vägval inför toppbestigningen, som min kära hustru för ett antal år sedan uttryckte när vi gick i en brant fjällsluttning  -Följ renskiten! Det är en säker metod när man skall gå uppför i okända marker. Där renen kan ta sig upp, kan med största sannolikhet även människan göra det.

Väl uppe på den efterlängtade toppen Biran, så bjöds vi en vidunderlig utsikt. Oavsett vilket vädersträck man skådade, så fick man inte nog av denna fjällprakt. Vi stannade på toppen en stund och fotograferade, drack en liten skvätt av härlig singlemalt och började sedan återfärden.

Återfärden gjorde vi i samma spår som vi kommit, med undantaget att vi tog vår längre rast vid den klara glaciärsjön belägen rakt väster om Guoblaĉorru. Vi stötte på samma ripkullar som när vi gick åt andra hållet och var snart på den väl rösade leden fram till Låktatjåkkostugan. Efter en skön bastu så intog vi vår trerättersmiddag och sedan eftersnack i den mysiga storstugan. Innan vi gick och la oss, så planerade vi för morgondagens tur in till Måndalen, men det är en senare berättelse.