En Gruvfogdes reflektion

Från vänster. Ing Rune Backe, gruvfogde Helmer Lindmark (1901-1979).

Rensar i arkivet, känns oändligt stundtals, men ibland gör man ett och annat fynd. Greppar tag i ett gammalt nummer av LKAB:s personaltidning SKIP, från den 19 maj 1971. Här finns en liten berättelse som min morfar Helmer Lindmark (1901-1979) bidragit med. Kommer ihåg morfar som en stor berättare och sångare, men minns inte att jag sett att han någonsin skrev ner det han berättade. Därför var det extra värdefullt att få en nedteckning av honom.

Helmer Lindmark var aktiv i arbetslivet under en tid då ett nytt samhällssystem tog form, då ett välfärdssamhälle började utvecklas i industrisamhälles expansion. Lindmarks arbetsliv innehöll samma problemställningar som i vår samtid, dock i helt andra förhållanden och perspektiv som vi kan relatera till. Arbetsmiljö, personal- och bostadspolitik, är områden som är lika aktuella i gruvsamhället Kiruna än idag.

Det Helmer Lindmark återger är reflektioner från det långa arbetslivet och olika val han gjort. Berättelsen är lång, men jag skall ta med hela berättelsen oavkortad. För att illustrera det hela, så lägger jag in lite bilder från samma tid och miljö.

Ingress

Helmer Lindmark var, långt innan han gick i pension som gruvfogde 1963, en av de mera kända profilerna i Kiirunavara. Som de flesta andra av våra veteraner har han många minnen från gångna skift i gruvan, och ibland kan han inte underlåta att göra jämförelser mellan förr och nu.

Efter att ha arbetat i LKAB i närmare 40 år och till 99% av tiden under jord, vill jag ge några glimtar av de arbeten, som jag sysslat med. Till att börja med så fick jag gå i handlastning i 9 år, sedan arbete i tappning från magasin, borrning på magasinen, ortdrivning, stigortsdrivning, schaktsänken och sista åren var jag arbetsledare.

Lastningsområdet där Helmer började sitt arbete vid LKAB. Helmer arbetade med det tunga handlastningsarbetet i nio år, innan han övergick till andra arbetsuppgifter.

I handlastningen måste man lasta minst 30 ton/skift för att få en dräglig dagspenning. För tonpriset var bara 68 öre/ton. Tappningen kan inte på något vis jämföras med den tappning som numera finns, för från magasinen fick man tappa för hand med handlagg och skjuta vagnar för hand. I borrning på magasin borrade man med handvändna maskiner d.v.s. torrborrning och med 6 skärs kolstål, mejselstål fanns inte då. Vid stigortsdrivning fanns ej heller något annat borrstål ej heller alimackhissar, så man fick bygga ett stenvägg av timmer i ett hörn av stigen. Som ex. kan jag nämna om drivning av en stigort på 3 x 3 m i mycket hårt gråberg, så fick man slöa 9 st. borrar för att få ett hål på 1,8 m. Man måste ha minst 18 st hål för att kunna skjuta en salva, således fick man med luftspel köra upp 172 borrpinnar för att få ut en salva färdig borrad. Jag hade fyra stycken borrare då vi drev in en järnvägstunnel, då var jag skjutare åt dessa mannar som borrade samma salva med R.W.T.-80 maskiner, så man kan ju förstå vilket buller det var i hårt gråberg. Jag räknade ibland hur många borrpinnar dessa fyra borrare slöade under ett skift, och det högsta antalet per skift fick jag 340 st. borrar. Ja, det var några glimtar av mina arbeten på 20- och 30-talen.

Handlastningsarbetet var mycket skadedrabbat. I medeltal arbetade man som handlastare i maximalt fyra år.

Det enda skyddet vid sprängning, var ett grovbyggt skjul beläget på en höjd bredvid arbetsområdet.

Vid tunneldrivning i hårt gråberg, gickt det många borrstål. Det hårda berget slöade snabbt ner det mjuka stålet.

Utsikten från Pall 100, var milsvid. men sällan kunde gruvarbetrna njuta av den. Det hårda arbetet sög kraften och intresset av det under arbetstid.

Borrningen var ett av de mest arbetsmiljöfarligaste momenten i gruvarbetet. Dammet från borraggregaten satte sig i lungor och förosakade stort lidande och i många fall en plågsam död, för gruvarbetaren.

Kall stuga

Här lite om bostadspolitiken under 20- och 30-talen i LKAB. Det var ej behovet av bostad som var avgörande, utan tydligen arbetets art, således hade en handlastare ingen eller mycket liten chans att få bostad hos LKAB. Genom brand blev jag husvill 1927, och gick ned till bolagets bostadsförmedling, vilken då förestods av en kvinna, jag fick nyckeln till en förfallen stuga som bolaget ägde. Stugan låg efter järnvägen mot Kalixfors. Det fanns ingen väg, men friluftsmänniska som jag var så hade jag skidor så jag kunde komma till den utlovade bostaden. Framkommen dit så fann jag att utan spade och yxa kunde jag ej komma in. Sedan jag varit och skaffat dessa verktyg, och kommit in så fann jag bara snö och is inne i huset. Den var nämligen så i jorden, att under sommaren hade vatten runnit in och senare frusit till is och snö, så jag ansåg det otänkbart att kunna flytta dit, helst som vi hade en liten baby endast 7 veckor gammal. Det var bara att återställa nycklarna och tala om hur saken låg till. Jag fick till svar av kvinnan på bostadsförmedlingen, att det bevisar bara att Lindmark inte är i behov av bostad. Jag blev förstås väldigt ledsen och i denna stund gav jag mig själv ett löfte: att inte besvära LKAB om bostad. Det löftet har jag faktiskt kunnat hålla.

Det rådde en ständig bostadsbrist i samhället Kiruna. Ofta fick familjerna bo i primitiva byggen utanför samhället.

Välj

Och så till sist lite om personalpolitiken. Jag var en intresserad fritidsjägare och under inskränkningsåren på 30-talet så i inföll älgjaktslovet just på de dagar, som jag skulle arbeta under veckan. Jag gick till överingenjören och begärde 2 dagars permission, och när han hörde skälet så blev det blankt nej. Eller han gav mig ett gott råd, att jag skulle välja, att bli älgjägare eller fortsätta i företaget. Fattig som jag var, så ansåg jag mig inte ha råd med att säga upp mitt arbete. Även då gav jag mig själv ett löfte: att inte besvära företaget med anhållan om permission, och även det löftet har jag lyckats med. Och så överlåter jag åt läsarna att göra jämförelser med förr och nu

Helmer Lindmark

Epilog

Berättelsen ger en bild av problem som även finns i vår samtid. Bostadsbrist, personalpolitik och arbetsmiljö. Skillnaden är att villkoren är annorlunda och de olika parterna har andra verktyg för att lösa problemen. Om vi i vår samtid anses ha lyckats med att lösa de olika problemen, överlämnar jag givetvis åt dig kära läsare att bedöma. Ett är då i alla fall klart, det behövs en tillbakablick emellanåt för att få perspektiv på vår samtid.

Tack Helmer för din berättelse.