Rikti-Dockas – Nybygget mellan älvdalar

Inflykt del 1

Skogslandet mellan Råne- och Kalix älvdalar, avlägset från större vattendrag och med ogynnsamma odlingsförutsättningar, fick sina första nybyggen etablerade relativt sent. Men med den ökade jordbristen i de etablerade kust- och älvnära trakterna, och begynnande skogsdrivningar som ökade försörjningsmöjligheterna, så tillkom enstaka nybyggen i området. Ett av dessa nybyggen var Rikti-Dockas.

Alla bilder är tagna av Curt Persson, om ej annat anges. Bilderna kan förstoras om du klickar på bilden med höger musknapp och väljer; öppna bild i nytt fönster.

Nybygget Rikti-Dockas, vackert beläget i sydvästsluttning. Till höger mangårdsbyggnad uppförd omkring 1990. I mitten sommarstugan. Längst till höger förrådshärbre.

Nybygget Rikti-Dockas, är en ensamliggande skogsgård med anor från 1850-talet. I det åtta kilometer nordost från Rikti-Dockas belägna Stor Saiva, eller Storheden, bodde Greta Matsdotter (1792–1868) med maken skogssamen Pehr Pehrsson Rikti (1793–1882) och hemmavarande sonen Anund (1833–1920). Familjen Pehrsson Rikti, hade enligt traditionen även en liten fiskestuga belägen vid Dockasträskets västra strand, vilken de nyttjande från slutet av 1840-talet.

Namnet Rikti, härrör från den första nybyggaren Per Pehrsson Riktig, vilken enligt sägen erhöll namnet Riktig som soldatnamn i samband med sin militärtjänstgöring i början av 1810-talet.

Husförhör Överkalix församling . Familjen Pehrsson Riktig i Stor Saivo.

Att stugan var så långt belägen från hembyn, berodde sannolikt på att de flesta naturliga platser för att använda fiske- och slåtterområden var upptagna. Dockasträsket låg en dryg mil söder om Stor Saiva/Storheden, varför det många gånger var svårt att nyttja området fullt ut, med tanke på den långa transporterna.

Med anledning av dessa förhållanden beslöt sig familjen för att ta upp ett nybygge i den södra bergssluttningen av Riktiberget. Första gången som nybygget angivs på kartan, är på avvittringskartan från 1858–59-års karta. Samma återgivning finns även på avvittringskartan från 1867.

Avvittringskarta 1867. Lantmäteriet historiska kartor.

Den första byggnaden på nybygget finns fortfarande kvar, och benämns som Södra gården. Södra gården beboddes i första hand av Greta och Pehr Persson, till livets slut. Därefter sonen Anund Phersson Riktig med makan Ingrid Helena f Ivarsdotter (1833–1888). Ingrid och Anund fick sex barn, vilka alla föddes på nybygget Rikti-Dockas. Det kom att bli den äldsta sonen Nils Petter Anundsson Riktig (1864–1905) som därefter tog över nybygget, och bildade egen familj.

Södra gården, den äldsta nuvarande byggnaden som finns kvar på nybygget Rikti-Dockas.

Den enkla förstugan, innan man kommer in i Södra gården.

Nils Petter gifte sig med 1890 med Kristina f Eriksdotter (1865–1941). Paret fick åtta barn på nybygget Rikti-Dockas. Nils Petter sålde strax efter giftermålet det stora hemmanet om 1 000 hektar, till Törefors Sågverks Aktiebolag. Köpeskillingen var 9 500 SEK, vilket i dagens penningvärde (2020) motsvarar ca 650 000 SEK.

I köpekontraktet fanns en klausul, som gav familjen rätt att bebo och bruka själva nybygget inom avstyckat område. I samband med detta uppföres även en ny mangårdsbyggnad för familjen. Nästa generation av familjen bodde kvar fram till 1960, då Rikti-Dockas övergavs som permanentbostad.

Sommarstugan, den näst äldsta byggnaden på platsen. Huset förmodligen byggt av Anund Pehrsson Riktig.

På 1970-talet rustades Rikti-Dockas nybygge upp, för att sedan fungera som ett kultur- och naturreservat. I stort sett alla byggnader är olåsta och besökare kan använda mangårdsbyggnaden för raster och enstaka övernattningar.

Vid köksbordet i huvudbyggnaden.

Stora köket i huvudbyggnaden. Här får många plats att äta och rasta.

Stor vedeldad köksspis. De bägge dörrarna i bakgrunden går till två sovrum, som går att använda.

Kallfarstu i huvudbyggnaden.

Trappa till kallvinden.

Ytterdörrens enkla låsmekanism, till huvudbyggnaden.

Gårdsmiljön är unik, med anledning av att den i stort sett är komplett med alla tillhörande ekonomibyggnader, med undantag av trösklogen som på grund av dåligt skick revs 1974. Gården är även speciell, då den utgör ett skogssamiskt nybygge i en trespråkig bygd. Här pratades det lulesamiska, finska och svenska.

Familjerna på nybygget Rikti-Dockas, försörjde sig i huvudsak på jordbruk, djurskötsel, jakt- och fiske. Som mest bodde 15 personer samtidigt på nybygget, så förutsättningarna bör ha varit goda. Förutom huvuddelen i den ekonomiska basen för bosättarna, så kan man även se spår av tjärdalar nära bebyggelsen. Dessutom ägde nybygget en mindre kvarnanläggning och en sågplats, för anskaffning av byggnadsvirke till nybygget.

Till nybygget Rikti-Dockas hörde även en egen tillfällig begravningsplats. Om en peson avled under förfallstid, kunde den avlidne tillfälligt jordfsättas i den provisoriska sommarbegravningsplatsen, strax utanför gårdens inhägnad högst upp i den nordliga delen av nybygget. I sommarbegravningsplatsen har sju avlidna varit tillfälligt jordsatta.

Förrådshärbre.

Fantastiskt vackra blomsterängar på nybygget Rikti-Dockas.

I den norra delen av nybygget, finns även en riktigt fin rökbastu, att använda.

Nybygget Rikti-Dockas, sett från den norra backen. I förgrunden den fina rökbastun. Bilden tagen från höjden i norra delen av nybygget, strax framför sommarbegravningsplatsen.

Till vänster syns den fina ladugården på nybygget Rikti-Dokkas.

Väl begagnat vattenavledningssystem på sommarladugården.

Nyckel i låset för dörren till den fullt fungerande bagarstugan.

Gott om trogna arbetare på nybygget Rikti-Dockas.

En bra översiktsbeskrivning av hur alla byggnader är placerade inom nybygget Rikti-Dockas, kan du om du är intresserad se i länsstyrelsens rapport.

Enklast att ta sig till Rikti-Dockas är antingen norrifrån Gällivare, via Nattavaaravägen. Eller söderifrån Vitådalen via Tallberg. Börja planera denna fina dagsinflykt redan nu!

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Läs mer:

Rikti-Dockas, ett nybygge i Överkalix kommun. Länsstyrelsen Norrbotten. Rapportserie 2/2013.

Norrbottens minne Arkiv.

Kyrkoarkiv. Gällivare-BD-AI-5a-1855-1864-Bild-94-Sida-87a.

En bemärkelsedag i Torne lappmark

Rautasälvens inlopp i Torneälven beläget i Torne lappmark Lannamaa.

Den 16 mars infaller Kvenfolkens minnesdag. Dagen innan, lördagen den 15 mars genomför Kvenlandsförbundets styrelse ett arrangemang i Kiruna Folkets Hus, där bland annat en föreläsning om Kväners historia av Bjönar Seppola från Skibotn i Norge ges, samt en allmän information från Kvenlandsförbundet.  Jag kan dessvärre inte vara där då detta uppmärksammas eftersom jag befinner på annan ort då, men jag vill gärna uttrycka mig om vad jag känner för detta och vad detta uppmärksammande innebär.

Ur ett svenskt nationellt perspektiv finns det fem erkända nationella minoriteter i Sverige. Dessa är judar, romer, samer (som även är ett urfolk), sverigefinnar och tornedalingar. De historiska minoritetsspråken är jiddisch, romani chib, samiska, finska och meänkieli i alla förekommande varieteter. Gemensamt för minoritetsgrupperna är att de har befolkat Sverige under lång tid samt att de utgör grupper med en uttalad samhörighet. De har även en egen religiös, språklig eller kulturell tillhörighet och en vilja att behålla sin identitet. I dagsläget har Kvenlandsförbundet ännu inte vunnit erkännande, sett ur ett statligt perspektiv.

Denna bemärkelsedag är viktig ur många olika perspektiv, men kanske främst för att ytterligare ta några steg i självidentifikationens resa för den meänkielitalande minoriteten. Mitt eget förhållande till Tornedalen har många bottnar och ingångar som ständigt erövrar nya kunskaper, både vad gäller mitt perspektiv till begreppet tornedaling och företeelsen Tornedalen. Trots min korta livsvandring har jag ett långt förhållande till Tornedalen och de meänkielitalande grupperna, både i mitt privata liv såväl som mitt arbetsliv. I min för tillfället tjänstlediga roll som landsantikvarie, får jag ständigt frågor kring vad är Tornedalen och vem är tornedaling, med efterföljande mer eller mindre komplicerade historiska frågeställningar.

I min bok På disponentens tid – Hjalmar Lundbohms syn på samer och tornedalingar, ventilerade jag frågeställningen lite grand på ytan. Rent formellt höll jag mig till den av staten lagda definitionen av tornedalingen som nationell minoritet i Sverige. Jag beskrev som exempel även lokala benämningar på folkgrupper som talar ett av flera olika varieteter av meänkieli, nämligen folkgruppen lantalaiset. Benämningen lantalaiset är den benämningen som används på den meänkielitalande folkgruppen i främst Torne lappmarksområdet innefattande både Gällivare- och Kiruna kommuner.

När jag växte upp benämndes aldrig folken i byarna Kurravaara, Jukkasjärvi eller de meänkielitalande bosättningarna längs övre delen av Kalix älvdal för tornedalingar, benämningen var lantalaiset. Rent fysiskt så har jag vid flera tillfällen haft förmånen att färdas på Torneälven från Torneträsk hela vägen till Haparanda, jag har upplevt den fysiska Torne älvdal och kunnat betrakta bosättningarna från älvsidan, för vilken vy de var anlagda. Älven var pulsådern, kommunikationsleden och berättelsernas eviga verktyg. Detta perspektiv har även hjälpt mig att se skillnaden mellan bosättningarna och folkgrupperna främst ovan Lappmarksgränsen och de längre ned i älvdalen belägna byarna.

I det nu pågående revitaliseringsarbetet för de nationella minoriteterna anser jag att även de olika folkgrupperna inom meänkielitalande miljöerna i de nordliga delarna av Torne lappmark bör stödjas i sitt självidentifikationssträvande. Mitt eget bidrag till detta blir att fullt ut ta till mig benämningen lantalaiset på den folkgrupp som verkar i den övre delen av Torne lappmark och använda detta i mitt fortsatta skrivande då jag berör detta geografiska område, eller denna folkgrupp. Jag kommer även i mina egna föreläsningar att tillämpa detta begrepp, för att stödja självidentifikationen och arbetet för de enskilda folkgruppernas strävan efter identitetsdefinition och synliggörande av sin levande historia.

Kurravaara by, belägen vid en vik av Torneälven. En boplats för lantalaiset.

Den vilja och kraft som finns i de lokala grupperna som arbetar med att synliggöra kulturspåren av lantalaiset är beundransvärda och oerhört betydelsefulla –  både för självidentifikationen men även för forskarsamhället. Genom exempelvis det arbete som ortnamnsgruppen i Kurravaaraområdet gör med att systematiskt tillgängligöra de gamla namnformerna i den lokala geografin, skapar de även ett ökat intresse och självkänsla för oss som inte fick denna kunskap genom vår egen uppväxt. Detta arbete är värdefullt ur många olika perspektiv, inte minst inom den akademiska historieforskningen.

Låt därför den 16 mars även bli en manifeststation för synliggörandet av lantalaiset som folkgrupp i Torne lappmark i övre Torne- och Kalix älvdalar. Denna manifestation innebär att lantalaiset som folkgrupp kan stärka sin självidentifikation och delge ytterligare kunskap om en av de meänkielitalande folkgrupperna i Torne lappmark.

Internationella kvinnodagen och historiska perspektiv

Då är det dags igen för den internationella kvinnodagen. Det är en angeläget viktig dag för framförallt männen i samhället. Dagen då man till mans borde gå till sin egen historiesyn och hur den förmedlas. Som historiker är jag medveten om att historien skrivs av män, med mäns perspektiv och värderingar. Jag är även medveten om att i det långa perspektivet även alltid är segraren som skriver historien. Mannen – segraren.

Därför blir jag något konfunderad, fast jag egentligen kanske inte borde det, när min bok På disponentens tid kom ut förra året. Det som gjorde mig konfunderad var de negativa reaktionerna i att jag ville beskriva kvinnans betydelse för samhällsbygget i det gryende Kiruna. Kritiken bestod bland annat i att tegelframställning och transporter utfört av främst kvinnor var irrelevant i berättelsen om gruvsamhället Kiruna.

Arbetsamt, kallt och dålig förtjänst. Men nödvändigt och betydelsefullt arbete.
Foto: Gunnar Ullenius. Nordiska museet.

Utan dessa hårt arbetande kvinnor i huvudsak tillhörande den nationella minoriteten tornedalingar, så skulle det inte vara möjligt att genomföra förberedelsearbetet till både gruvdriften och samhällsbygget.

Är det så illa att man generellt fortfarande vill höra den traditionella berättelsen utan vare sig nyanser eller andra infallsvinklar? Jag tror inte det är så. Jag är övertygad om att man saknar och efterfrågar den andra historien, de andra berättelserna. Kvinnornas berättelse av den vardag som den traditionella beskrivningen oftast gett en maskulint tillrättalagd berättelse om berömda män som lämnat monument efter sig – som andra oftast betalt.

Jag är även övertygad om att både kvinnor och män kan tillgängliggöra dessa berättelser, det vidgar nämligen perspektivet – även för berättaren.

Därför firar jag denna åttonde mars tjugohundra fjorton mina hjältinnor i Malmfälten. Jag tar del av deras berättelse, deras arbete- och liv för vårt välstånd och de möjligheter de gett oss. Jag lyfter fram två av dessa hjältinnor idag. Eva-Lisa Lindmark f Larsdotter (1874-1963) och Maria Kristina Larsson f Isaksdotter (1871-1940).

Maria Larsson f Isaksdotter.
Foto: T Dallöf 1937.

Eva-Lisa Lindmark f Larsdotter.

 

Kulturmiljö till fjälls

Den gamla lokstallsruinen i Riksgränsen.

Industriarvet i fjällmiljö

Fjällvisteler sammanknippas oftast med naturupplevelser och strapatser utanför vardagens invanda lunk. Men i fjällmiljön finns även spår av tidigare industriverksamhet inom begreppet ”Framtidslandet”. En tid då de norra delarna av landet började ses som en slumrande skatt ur ett kolonialt perspektiv.

Kära hustrun och jag gjorde en senhöstresa till Abisko, för att få en sista barmarkstur innan snön kom till fjällmiljön. Det blev en intressant helgtur med stor vädervariation och vackra senhöstfärger. Helgvistelsen i Abisko inriktades på dagsturer och besök till intressanta kulturmiljöer. Spåren efter förra sekelskiftets spekulationer och satsningar i våghalsiga industriprojekt finns på många ställen i vår fjällvärld. Just denna betraktelse skall uppmärksamma tre objekt i det omfångsrika Torneträskområdet. Riksgränsens lokstallsruin, Kuokkel kopparfält och hotell ”Frys ihjäl”.

Lokstallsruinen Riksgränsen

Lokstallet i Riksgränsen omkring 1910.

Efter topptur till Nuolja, begav vi oss dag två på besök till Riksgränsen och den gamla lokstallsruinen. En vacker kulturmiljö, med en kort och spännande historia. När järnvägssträckningen Gällivare – Narvik byggdes under åren 1898-1902, var själva driften av den färdiga banan inriktad på ångkraft. Detta innebar att mellan varje station utefter banan, skulle det även finnas depåer för påfyllning av kol och vatten till ångloken. Längs hela sträckningen fanns det en station vid varje mil mellan Gällivare och Riksgränsen. Mellan stationerna uppfördes även tre banvaktarstugor, vilka alla var bebodda. Dessa banvakter hade uppgiften att övervaka att spåren var fria och framkomliga för ångloken och dess dyrbara last. Var annan banvaktsstuga hade även depå för påfyllning av kol och vatten.

I Riksgränsen uppfördes en magnifik stationsbyggnad och ett lokstall. Lokstallet var nödvändigt för att kunna härbergera ett flertal lok för malmtransporter. Därtill behövdes även reparationsmiljöer för den rullande materielen. Hela stationsmiljön i Riksgränsen var hårt väderutsatt, varför huvudverksamheten flyttades till Vassijaure/katterjokk stationssamhälle med start 1904.

Riksgränsen med stationsbyggnaden och lokstallet. Omkring 1910.

När sedan elektrifieringen av Riksgränsbanan genomfördes mellan åren 1915-1923, blev lokstallet i Riksgränsen överflödigt. Redan 1924 avvecklades succesivt verksamheten på platsen och byggnadens träkonstruktion monterades ned bit för bit. Idag finns stommen av natursten kvar, som ett monument över en industriepok. Det vackra stenarbetet är genomgående för alla byggnader och brofästen längs Malmbanan. En intressant iakttagelse är att LKAB: disponenten Hjalmar Lundbohm (1855-1926) var starkt involverad att införa byggnadskonstruktioner med svensk natursten som grund i industribyggandet.

Lokstallsruinen är en mäktig upplevelse, både i utförande och hantverksskicklighet.

Den järninfattade fönsterkarmen är med stor skicklighet monterad i stenpartiet.

Lokstallruinen är en fantastisk upplevelse i arkitektur, hantverk och skönhet.

När man befinner sig på platsen har man en känsla av att man är i en annan tid, kanske i en grekisk- romersk amfibieteater och inte i den Svenska fjällvärlden. Fortfarande kan man iaktta fantastiska detaljer i stensättningsarbetet. Fönsterinfattningarna i gjutjärn är ett mästerhantverk att beskåda.

Katterjokk Hotell frys ihjäl

Hotell Frys ihjäl innan STF tog över byggnaden.

Från Riksgränsen begav vi oss vidare till katterjokk för att beskåda det sista objektet från banbygget och perioden strax efter denna. I samband med banbygget uppfördes en mängd byggnader i Katterjokk. Bostäder, förmansmäss, matsalar, kraftverk, sjukstuga, stallar med mera. Genom bilder och kartmaterial kan man göra en uppskattning av mängden byggnader på platsen. Katterjokk låg väldigt strategiskt mellan Vassijaure och Riksgränsen, varför platsen var livligt trafikerad både under banbygget samt tiden efter. Efter banbygget köptes en byggnad för inrättandet av en naturvetenskaplig station på platsen. Detta var starten på Abisko naturvetenskapliga station. Byggnaden brann emellertid ner 1910, och en ny byggnad uppfördes i Abisko på platsen där nuvarande station finns.

Hotell Frys ihjäl, med STF flaggor och skylt ovanför ingången.

STF- gäster utanför Hotell Frys ihjäl.

En speciell byggnad i Katterjokk är den legendariska ”Hotell Frys ihjäl”. Denna byggnad uppfördes som ingenjörsmatsal 1898. När banan var klar övertog STF byggnaden 1902 och drev turistverksamhet i den. Efter den totala branden av den naturvetenskapliga stationen, hyrde STF ut sin byggnad för den naturveteskapliga forskningen fram till omkring 1912, då den nya stationen var klar att tas i bruk i Abisko. Sedan dröjer det fram till omkring 1935 när nästa verksamhet tar vid då Skid- och friluftsfrämjandet tar byggnaden i bruk. Föreningen planerade en utbyggnad av huset, men övergav planerna när man fick köpa billiga baracker från inlandsbanebygget som fraktades upp till Katterjokk. Nu stod den gamla mässen tom igen.

Anrika Hotell Frys ihjäl har gett upp.

Ett snart utplånat minne från industrimilön i fjällvärlden.

Växtligheten på fjället kan inte dölja förfallet.

Under andra världskriget användes huset av försvarsmakten och efter kriget lämnades byggnaden att bitvis förfalla. Kirunas lokala scoutkår använde byggnaden för lägerverksamhet, men då hade fiskare och jägare börjat demontera materail från byggnaden för att bygga fiske- och jaktkojor längs Vassijaure. Det är i samband med scouternas lägeraktiviteter som namnet Hotell frys ihjäl uppkommer. Det hade blivit så glest med material i väggarna så värme- och vindissoleringen var dålig, därav namnet.

Välgjorda snickerier trotsar förfallet.

Gamla gångjärn vittnar om avslutad verksamhet.

Till och med skafferiet hade vacker pärlspont i väggar.

Här syns det näver som användes till vind och fuktspärr i väggarna. Fortfarande fullt användbart.

Vassitjåkka vakar över spillrorna.

Den gamla ingången kämpar fortfarande mot tiden och vädrets alla makter.

Huset förföll sakteliga under åren. Jag kommer själv ihåg när man i tonåren hade friluftsdag och besökte platsen. På den tiden åkte man med tåg ”Karven”, till Katterjokk, långt innan mellanriksvägen kom till. Då stod huset fortfarande upp i sin prakt och taket höll relativt tätt. Idag har huset gett upp kampen mot väder och vind. Vid vårt besök i september 2013 hade huset rasat ihop fullständigt. Men fortfarande är det värt ett besök.

Koukkel kopparfält

Stationshusen ser ut som små monopolfigurer i foten av mäktiga Låktatjåkko.

Samma dag drog vi vidare till Kopparåsen. Kopparåsen stationssamhälle har fått namn efter de kopparfyndigheter som finns norr om platsen. Efter en stunds vandring så vänder vi oss om och betraktar stationssamhället Kopparåsen. Husen är som små monopolspelpjäser i skuggan av den mäktiga Låktatjåkko.

Kuokkelstugan till höger och en försvarshög vid kopparfyndigheten.

Den gamla gruvstugan från 1897 är fortfarande mycket gott skick. En förening äger och sköter om den på bästa sätt.

Kopparfyndigheten vid Kuokkel har varit känd ganska tidigt. Redan Hjalmar Lundbohm utförde undersökningar i området sommaren 1894 då han var stationerad uppe i Sjangeligruvan för fältarbete. Klart är ändå att ingenjören Alwin Jacobi (1854-1905) inmutade fyndigheten, i akt och menig att bedriva gruvbrytning där. Han lät bedriva omfattande försvarsarbeten i området och även uppföra en gruvstuga för ändamålet. I samband med att Riksgränsbanan blev färdig bildade han 1902 ett bolag, Aktibolaget Kuokkula Malmfält. Planerna för brytningen var stora och beräkningen var att minst 500 personer skulle kunna vara sysselsatta i full produktion vid gruvan.

Tydliga försvarshögar på Kuokkelplatån.

Längs bort syns Toneträsk och till höger Paktajaure.

Den vackra vinföljen på Kuokkelstugan visar även riktningen för vandraren.

Nu blev det emellertid inte så. Jacobi avled redan 1905 och sommaren innan hade arbetet avbrutits. På platsen finns idag (2013) en hel mängd kulturmiljölämningar att beskåda. Ett stort antal försvarshögar ligger utspridda i terrängen och visar på ett pedagogiskt sätt hur man gick till väga för att försvara sin inmutning. Gruvstugan som uppfördes är i gott underhållet skick och ägs av en förening som sköter om den varligt. Även rester från andra byggnader finns kvar i landskapet och många spår efter kopparmalmsbrytningen. Spår som schakt, räls efter ett decauvillspår för transport och en hel del annat. Dessutom är det en fin utsikt åt alla håll i området och gott om bra tältplatser.

God KulTur