Med Loktaĉohka som bas Del IV

De flesta som passerar eller vistas på Låktatjåkko fjällstation, gör det som dagstur eller med en övernattning. Att som vi stanna flera nätter ger stort ett mervärde, eftersom man kan genomföra oändligt många varianter på dagsturer. Lätta, avancerade eller varför inte med en övernattning i STF:s Kårsavaggestuga.

Denna sista dag på vår vistelse, valde vi att gå upp på toppen av Låkta, eftersom det erbjuder en vidunderlig utsikt. Med all utrustning och en god matsäck startade vi vår vandring från Låktastugan rakt norrut mot toppen. Sikten var klar och det var en spännande känsla att se Låktastugan krympa ihop i fjällandskapet. När man ser stugan från detta håll, så inser man att den är placerad i det värsta blåshålet.

När man ser Låktastugan från detta håll, inser man att byggnaden är uppförd mitt i värsta blåshålet.

Utsikten från toppen 1404 meter över havet, är fantastisk.

Man ser in i dalgången där man färdats och ser fler vägar in.

Väl uppe på toppen av det 1404 meter höga Luoktaćohkka, bjuds man på en fantasisk vy, i alla väderstreck. I timtal kan bara sitta och betrakta de olika bergsmassiven, dalgångarna och fantisera om nya turer, samtidigt som man får en överblick av vägar man gått tidigare.

Man har en fri sikt in mot Guoblavággi, där det tidigare snöfältet nu är en sjö. Här kan man även se den tidigare beskrivna vägen mot Piran och strax till höger det mäktiga Geargećorru och i bakgrunden Vássećohkka och där emellan Geargevággi. Rakt västerut har man en vacker vy med Riksgränsen och Vássejaure i den vidsträckta dalen. Därbortom skymtar sedan den norska snöklädda fjälltopparna.

De mäktiga fjällen får en att längta.

Vyn mot Riksgränsen är magisk.

Vassijaure systemet.

Snöfälten var riktigt svalkande denna varma förmiddag.

På vägen ned till Björkliden, passerar vi ett antal snöfält, som känns riktigt svalkande när förmiddagssolen ligger på i sluttningen ned mot Rákkasláhku. Här på sluttningen av östra sluttningen Luoktaćohkka, har man en ovanlig vy över Nissunvággi och Abiskoalperna.

Min hustru har adopterat det vackra Låktatjåkko. Alla borde adoptera ett berg!

En ovanlig vy mot Abiskoalperna.

Renen visar sig mot en vacker bakgrund.

Alldeles innan vi kommer ned till Björklidens turisthotell där vi har bilen, så visar sig ett antal strörenar. De liksom poserar för oss med fjällmassiven i bakgrunden.

Det är nödvändigt att besöka Torneträsk.

Väl framme i Björkliden gör vi även en tur ned till Torneträsks strand. Att få möta träsket en klar höstdag, känns nödvändigt för att hela fjällvistelsen skall vara komplett.

God tur!

Med Loktaĉohka som bas Del III

Förra turen till den mytomspunna toppen ”Piran” var en fin tur, med klart och fint väder. Denna morgon beger vi oss på en tur in mot ”Måndalen”, det sterila landskapet i Kåppasmassiven. Morgonen bjöd på låga molnbankar och bitvis dålig sikt men inget regn i alla fall.

Låktastugan försvann in i dimman, när vi tog höjd och omslöts av molnen.

Ibland så lättade de tunga molnen och visade upp ett vackert landskap. Det gälde att passa på.

Man förstår varför området kallas för ”Måndalen”. Sterilt och bitvis svårgången terräng med stenskravel.

Från själva Låktastugan går man rakt söderut, upp på Gohpćohkka. Turen har den karaktären att man får en bra höjd på en gång och därmed en fin utsikt, om det är klart väder vill säga. Vi hade bara klättrat en liten bit, då molnen omslöt oss, tätt.

När man kommer upp en bit på berget, så skingras molnen bitvis och men får en skymt av landskapet, men bara en kort stund. Man förstår väl, varför området kallas för Måndalen. Det är sterilt, stenigt och bitvis svårgånget. Men i skrevor och mellan stenblocken så biter sig lavar och enstaka blommor sig fast. Färgprakten blir något extra, när omgivningen utgörs av stenblock i olika nyanser av grått.

Färgprakten blir stark i den gråa omgivningen

Vi kommer fram till raststället, vid vadet över en jokk som kommer från Måndalen och dess evuga snöfält. Utsikten är verkligen fin, för vi har tur att molnen skingras under rasten. Från vår position, så kan vi blicka ned mot Latnjavaggi med den klara sjön längst ner.

Ett vackert rastställe, med fin utsikt över dalen och den klara sjön.

Efter rasten tar vi oss mot ”Harpasset”, där jag vid några tillfällen tidigare vandrat i kompakt dimma. En gång faktiskt under vintern med skidor i väldigt dåligt väder. Nu med den bitvis klara sikten, så ser man verkligen hur brant det är i detta pass.

”Harpasset” där man färdats många gånger, sommar som vinter.

I klart väder förstår man verkligen hur brant det är vid Harpasset.

När vi vandrar längs dalgången i övre delen av Guoblavággi, så stöter vi på den mycket informativa vägvisaren. En stolpe med ett antal skyltar som skall visa riktingen in i de olika dalgångarna. Skyltarna är oläsliga och har sedan länge vridit sig i andra riktningar än de verkliga. Kanske borde just denna skylt rustas upp, eftersom det är en strategiskt punkt i dalgången med många vägval.

En vägvisare där de oläsliga skyltarna pekar åt fel håll.

Väl ute ur dalen väljer vi att gå den led som är markerad på kartan, som går vidare till Låktastugan. När jag var stugvärd på Låkta, 1982/83, så var det som idag är en öppen sjö, faktiskt ett snöfält som låg året om. Därför var jag väldigt förvånad för ett antal år sedan då jag kom från Måndalen och inte kunde gå genom snöfältet – det hade blivit en sjö.

Översta delen av dalen, som för trettio år sedan var ett snöfält året runt.

Nåväl. Vi följde den på alla kartor markerade leden. Den gick till en början att följa, trots den bitvis branta och svårgångna terrängen. Jag vill inte rekommendera denna väg, särkilt inte i dåligt väder, då det finns stor risk för att ramla eller göra sig illa på annat sätt.

Bitvis brant och svårgången markerad led.

Till slut kom vi i alla fall fram till Låktastugan och efter en välbehövlig bastu, så blev det en sedvanlig trerätters middag. Innan vi lade oss för nattsömn, kom vi överens om att nästa dag så skulle vi på hemvägen bestiga Luoktaćohka, men det är en annan berättelse.

Till offer åt Molok

Har några dagar varit på en miniturné, med författaren Åsa Larsson. Det hela handlade om hennes senaste spänningsroman ”Till offer åt Molok”, den femte delen i serien om kammaråklagaren Rebecka Martinsson. Boken är verkligen läsvärd – men det finns ett stort problem med den, som jag återkommer till.

Just denna femte bok, utspelar sig i Kiruna och den gamla byn Kurravaara vid Torneälven, ca en mil uppströms från Jukkasjärvi by. De historiska inslagen är en bärande del av berättelsen, vilket föranledde att just jag hade en del i denna lilla turné.

Kurravaara by, sett från gruvberget. Byn ligger vackert belägen i en skyddad vik av Torne älv. Här utspelar sig en del av Åsa Larssons senaste roman - Till offer åt Molok.

Jag fick ett telefonsamtal från Åsa Larsson, någon gång under hösten 2011. Hon inledde med att på förhand be om ursäkt, för att hon använt sig av den mytomspunne disponenten för LKAB, Hjalmar Lundbohm (1855-1926). Du får inte bli arg sa hon, men han kanske inte framställs som den bäste personen i historien. Själv har jag väl direkt ingen bestämd åsikt om detta, hur en person framställs konstnärligt. Det är författarens konstnärliga frihet och den är oinskränkbar.

Hjalmar Lundbohm (1855-1926) LKAB:s legendariske förste disponent.

Vad som däremot berör mig, är den historiska kontexten, ramen i vilken berättelsen utspelar sig. Jag är av den åsikten att en trovärdig historisk ram, ger stadga och trovärdighet åt berättelsen. Åsa Larsson har ramat in den historiska berättelsen på ett trovärdigt sätt. Ett internationellt/nationellt och ett regionalt/lokalt perspektiv med en historisk korrekthet finns där hela tiden, och detta skapar en trygghet i berättelsen.Jag hade förmånen att medverka både i Kiruna och Luleå i detta arrangemang som skedde i konceptet ”Kontext litterär scen”. Ett fantastiskt trevligt sätt att diskutera litteratur, där samtalet om just denna bok, vandrade både från dåtid till nutid. Jag upplevde en känsla av att publiken var delaktig hela tiden, en närhetskänsla som var påtaglig under hela samtalet. Dessutom en stor publik, både i Kiruna och Luleå, enligt arrangören utsålt.

Förberedelser inför ett fullsatt Folkets hus i Kiruna. Kerstin Wixe läser manus och Åsa Larsson kollar att fåtöljen står rätt.

Åsa Larsson samtalar med Kerstin Wixe bakom kulisserna innan samtalet drar igång.

I Kiruna tog signeringen längre tid än själva föreställningen. I Luleå tog det bara 45 minuter!

Tycker att litteraturen och berättandet borde få ett större utrymme i Norrbottens kulturlandskap. Arrangemang av detta slag visar att medborgarna efterfrågar det. Dessutom lockar det till läsning bland unga, som är så viktigt i dessa dagar där läsförståelsen sviktar betänkligt i den ytliga livsmiljön, när individualismens snuttifierande bejakande firar triumfer på bekostnad av folkbildning, fördjupning och allmänbildning.

Men vad är då problemet med denna berättelse – Till offer åt Molok? Det stora problemet är hela boken. Man sätter sig och läser och kan inte sluta. Berättelsen rinner obehindrat fram, utan några mentala, språkliga eller historiska fördämningar. Så helt utan att man reagerade så är den avslutad! Vad gör man nu? Att ta sig an en annan berättelse ter sig omöjligt. Ett märkligt vakuum uppstår, där en accelererande oro byggs upp och man ställer sig frågan – när kommer nästa berättelse av Åsa Larsson.

Det är det som är det stora problemet. Man blir lämnad som en vilsen själ i det litterära landskapet, där man lär famla sig fram i väntan på nästa berättelse av henne.

Eller som recensenten i Norrbottens Kuriren uttryckte sig.  ./. Håller då berättelsen? – Bär påven en rolig mössa, skiter björnen i skogen?