Vi tänder ljus och minns.
Det är ju allhelgonatider nu och många skänker en tanke till nära och kära, som inte längre är kring oss i vardagen. Det sägs ju att en människa aldrig dör – så länge minnet av den finns kvar. Så är det nog. Vi minns lite extra just en helg som allhelgonahelgen.
Just nu i november närmare bestämt den 24 november, så är det 40 år sedan pappa John gick bort. Det var en kall tisdagsförmiddag kring elvaslaget. Jag gick mitt första år på högstadiet på Parkskolan i Kiruna och var en vilsen trettonåring. Eftersom vi ett år tidigare hade flyttat till en annan del av staden, så fick jag börja i en helt ny klass. Det var både jobbigt och spännande, jag var ju den ende från min gamla klass som började på den nya skolan.
Jag minns att klassföreståndaren sökte upp mig under en lektion och sa till mig att jag måste bege mig hem. Varför sa han inte, men han underströk att det var viktigt att jag gick direkt hem. På vägen hem så skyndade jag mig till en början, men sedan blev stegen långsammare och långsammare. Längs Skyttegatans backe kunde jag se morfars hus, det var upplyst överallt. Det knöt sig i magen.
När jag kom hem var redan en av mina bröder hemma och jag minns hur jag skrek högt att det inte var sant, det var inte sant att pappa var död. Pappa blev bara 38 år. Där stod mor nu ensam med oss tre tonåringar. Jag kommer nog alltid att ha kvar minnet av tisdagen den 24 november 1972, då mitt liv förändrades totalt.
John Erling Persson 1934-1972.
Det lyste ”lantis” om dig, där du gick på gatorna i Stockholm.
Pappa föddes i Tiskaretjärn, Gräsmark församling i Värmland, den 11 maj 1934. Han var yngst av tre bröder till Emma Charlotta Persson f 1900 i Fryksände strax norr om Sunne. Pappa fick tidigt gå ut i arbete, eftersom farmor var ensamstående, så inkomsterna var små. Vad hade du för framtidsdrömmar pappa, när du vandrade där på Stockholms gator. Det skrek lantis om dig, men du var ändå alltid dig själv. Sedan värnplikten i Kiruna och mötet med kära mor Laila.
Tack Pappa för alla de glädjefulla stunderna, då du inspirerade oss till olika former av aktiviteter. Inte sportaktiviteter som alla andra föräldrar gjorde i första hand i Kiruna, utan läsande och utforskande av natur, kultur och spännande problemlösningar.
Men idag minns jag starkare de minnen jag har av pappa, då vi alla i familjen var samlade, de positiva minnesbilderna. I synnerhet i morfars stuga i Kurravaara.
Där vid den enkla och hemmagjorda grillen, fick vi smaka på en världsnyhet – i alla fall i för Kirunaungar.
Bilder väcker minnen. Jag kommer ihåg när vi var i morfars stuga i Kurravaara en påsk. Kanske det var kring 1965. Mycket snö och skottande. Vi satt som vanligt och grillade vid eldtunnan en bit från stugan, då du tog fram den nya tidens mat – ”hotdogs”. Vi bröder var alldeles häpna. Vi hade ju hört om detta av kamrater, men det var en omöjlighet för oss att kunna ta del av det. Det var dyrt och ansågs lite fåfängt. Ett paket med kanske tio korvar, förpackade i plast. Det var spännande och smaken kändes ny, fast det var ju samma gegga som i den vanliga falukorven.
Jag minns mycket mer om dig pappa, men idag minns jag just detta.
Tack pappa för den korta tiden.
Tankar från Norr 