Följa den som kan, och den som inte kan han må stanna efter

Där står den gamla stugan. Familjen Tuordas boplats, otillgängligt – bortglömt.

Det är väl säkert drygt trettio år sedan jag första gången hörde om den Dicksonska expeditionen till Grönland och den osannolika prestationen som de bägge samerna Pavva ”Pau-Lasse” Lars Nilsson Tuorda (1847-1911) och Anders Pannasson Rassa (1844-1917) utförde, när de skidade 46 mil på mindre än 57 timmar. Bedriften är väl omskriven redan 1885, då Erik Adolf Nordenskiölds (1832-1901) reseskildring publicerades som populär framställning.

Från vänster i bild syns Pau-Lasse och Anders Rassa, på väg ut över den oändliga Grönlandsisen.

För att bevisa att de bägge samerna verkligen åkt skidor på den vidsträckta grönlandsplatån, anordnades 1884 det omtalade Nordenskiöldsloppet. Detta lopp som gick under epitetet ”Världens hårdaste skidtävling” anordnades mellan Purkijaure och Kvikkjokk, fram och åter. Hela sträckan skulle visa sig i efterhand omfatta 220 kilometer. Purkijaure beläget ca 15 kilometer väster om Jokkmokk.

Tävlingen ägde rum mellan den tredje och fjärde april 1884. Starten sköts upp nästan åtta timmar med anledning av det dåliga vädret, men klockan 18.00 gick starten och de arton skidlöparna gav sig iväg. Hur tävlingen genomfördes skildras förtjänstfull i Olle Backmans bok ”Nordenskiöldsloppet” utgiven av Nordenskiöld-Samfundet 2011. En längre artikel kan även läsas i Norrbottens museums årsbok 2013 med temat Idrott.

Tuorda och Rassa i samband med Grönlandsexpeditionen.

Tävlingen blev en stor framgång för framförallt Nordenskiöld själv, som hade satsat en hel del prestige i frågan eftersom han försvarat de bägge samernas skidbedrift på Grönland när den ifrågasatts. Vinnare av tävlingen blev Pavva ”Pau-Lasse” Nilsson Tuorda, på tiden tjugoen timmar och tjugotvå minuter. En helt fantastisk tid med tanke på vädret, utrustningen och att de tävlande själva fick spåra de tjugotvå milen. Då bör man betänka att Tuorda använde sig av cirka en timme och fyrtiofem minuter till raster under loppet, detta inräknat i sluttiden. Efter tävlingen hyllades givetvis Pavva Lars Nilsson Tuorda och de andra tio medtävlande som fullföljde tävlingen, som stora skidhjältar för bedriften.

Hur gick det sedan – Anders Rassa

Eftersom själva skidtävlingen är väl omskriven, tänkte jag i stället försöka beskriva vad som hände med de bägge huvudpersonerna Tuorda och Rassa, efter tävlingen. Den minst omskrivne av dem bägge som kom lite i skymundan, för den mer verbale Tuorda var Rassa. Anders Pannasson (el Pålsson som det anges i tidig kyrkobokföring) Rassa, föddes inom Tuorpon byalag Kvikkjokks kapellförsamling den tjugofjärde september artonhundrafyrtiofyra. Modern var Ella Olofsdotter, född 1817 i Tuorpons byalag. Fadern var Pål Andersson Rassa, född 1811 i Tuorpon byalag.

Anders Rassa växte upp i trakterna runt Kvikkjokk och hade en yngre bror Olof Panna f 1846. Tidigt fick Anders försörja sig som rendräng hos olika renägare, vilket medförde att han förmodligen fick en rejäl grundträning för skidåkningen. Gör man en sökning i Folkräkningen över Kvikkjokk, kan man se att Anders lever ensam noterad som nomad och dräng.

Av de källor som finns tillhanda, muntliga och skriftliga, så framstår oftast Rassa som den mer tillbakadragna och tystlåtne av de bägge grönlandsfararna. Både Rassa och Tuorda växte upp i den kraftfulla læstadianska inomkyrkliga väckelsen, som etablerade sig i Lule Lappmark efter 1850-talet. I synnerhet Tuorda levde i enlighet med den asketiska läran, vilken inte tillät exempelvis alkoholhaltiga drycker. Just detta omvittnas i boken om den Dicksonska expeditionen till Grönland.

Axel Hamberg i full fjällytstyrsel.

Fredrik Svenonius.

Tuorda och Rassa på en fjälltopp i samband med en av Axel Hambergs expeditioner.

Anders Rassa tillsammans med andra bärare i fjällen.

Liksom Tuorda så kom Rassa att erhålla en hel del arbete som färdledare och bärare till de allt intensivare forskningsexpeditionerna till fjällområdena i det som i vår tid utgörs av Sarek och Padjelanta nationalparker. Det var i första hand Axel Hamberg (1863-1933) och Fredrik Svenonius (1852-1928) som utforskade området och även bidrog till att öppna området för fjällturism. Minimivikten för bärarna var 17 kilo sedan tillkom eventuell egen skaffning i form av livsmedel och förstärkningsplagg, så totalvikten var nog ansenlig i slutänden. Ofta var det tunga mätinstrument som skulle med och senare fraktades även material till forskningsstationer. Hamberg var även han förövrigt med på den Dicksonska expeditionen till Grönland, samtidigt som Rassa och Tuorda.

Rassa gifter sig relativt sent 1901, då han fyllt femtiosju år. Makan var Magga Persdotter Silpak (1863-1938) från Tuorpons byalag. Makarna fick en dotter Kristina (1905-1986). De slog sig ner vid Nautijaurluspen, utflödet ur sjön Nautijaur, en svår plats att bo vid, där odlingsmöjligheterna var dåliga så fisket var det man i huvudsak kunde leva på. Rassa var sliten av alla livets strapatser och avled i samband med att han var på hemväg med mat till familjen, vintern 1917. Han hittades ihjälfrusen den andra december 1917, bara några kilometer från hemmet vid en myr nära nybygget Korvo.

Idag, (läs 2013) finns endast några halvt förmultnade stockrester kvar av Rassas boplats vid Nautijarluspen. Om du vill besöka platsen kör du Kvikkjokksvägen från Jokkmokk och viker in på Nautijaurvägen. Kör vägen några kilometer fram till platsen som kallas för ”Dammen”, där du sedan promenerar på själva dammen över Nautijaurälven. Efter ett hundratal meter är du på den gamla boplatsen.

Pau-Lasses vidare öde

Pavva Lars Nilsson Tuorda föddes enligt de flesta källorna den tjugofemte december arton hundrafyrtiosju, inom Tuorpuns byalag. Modern var Maria Amundsdotter Läntta och fadern Nils Nilsson Tuorda. Pau-Lasse hade två yngre bröder som även var framgångsrika skidåkare. Bägge bröderna Nils Petter ”Pännar” född 1856 och Anund Olof ”Anna” född 1858 deltog även de i det berömda Nordenskiöldsloppet.

Liksom Rassa så arbetade även Tuorda som bärare och färdledare åt forskarna i fjällmiljöerna under många år. Anledningen till att de bägge samerna följde med på grönlandsexpeditionen 1883, var Hambergs vetskap om deras kapacitet i arktisk miljö, med anledning av arbetet i den svenska fjällvärlden.

En ung Pau-Lasse endast 24 år. Bilden tagen av Lotten von Düben.

I det historiska perspektivet har Tuorda ofta framhävts framför Rassa, främst med anledning av att Rassa inte deltog i den berömda skidtävlingen. Framgången i Nordenskiöldsloppet gjorde att Tuorda blev en smått förmögen man. Första priset i tävlingen var 200 SEK plus 50 SEK för att han var först till vändpunkten i Kvikkjokk. Värdet av 250 SEK år 1884 är med indexuppräkning ca 14 000 SEK år 2013. En årsinkomst för en industriarbetare vid samma tid utgjorde cirka 110 SEK, så man förstår att det var en ansenlig summa.

Även Tuorda bildade familj, då han 1885 gifte sig med Kristina Jovasdotter Spiik (1865-1930) från Tuorpons byalag Jokkmokk. Familjen fick två barn. Dottern Ibba Ristin (1884-1995) och sonen Nils ”Nilsa” (1893-1929).

Tuorda drabbades liksom Rassa och andra renskötare av svårigheter då stora delar av renhjorden slogs ut av en renpest, vilken drog fram i Luleå lappmark i slutet av 1800-talet. För Tuordas del drabbades han dubbelt, då de sista kvarvarande renarna omkom i ett stort snöskred i Tjahkkeli beläget vid Aktse. Nu stod Tuorda helt utblottad och utan något att falla tillbaka på.

Tuorda ansökte 1908 om att få anlägga ett nybygge i sluttningen av Petsejåppom, nära Nautijaure och Anders Rassas boställe. Tuorda fick tillstånd till detta, men eftersom han var helt utan ekonomisk möjlighet att genomföra det, så var han och familjen i en ytterst svår situation. I detta läge startade jägmästaren Otto Vesterlund (1857-1953) en insamling via Skidfrämjandet, för att ordna finansiering till en stuga åt familjen Tuorda. Medel strömmade in till projektet med stor intensitet. Landshövding Karl Johan Bergström erlade 100 SEK, vilket gjorde att även konungen Oskar II skänkte ett betydande belopp. Totalt inkom över 1 500 SEK, vilket medförde att familjen Tuorda fick uppfört stuga med uthus, ladugård, fähus och förråd.

Tuordas stuga juli månad 2013.

Pau-Lasse fick emellertid inte njuta så länge av tillvaron i den nya stugan, då han avled den fjärde april nittonhundra elva. Änkan bodde kvar i stugan med sonen Nilsa fram till dess att sonen avled i en drunkningsolycka 1929.

Tuordas stuga, juli 2013.

Jag besökte Tuordas ensligt belägna bosättning i juli månad 2013. Stigen fram till stugan är nu fullkomligt igenväxt och det är omöjligt att hitta till platsen, om man inte har kunskap om dess läge innan man söker efter platsen. Stugan och en liten timrad förrådsbod står fortfarande kvar, man inte länge till. Borde inte kommunen eller skidintresserade i landet försöka rädda detta viktiga kulturminne innan det är för sent?

Avslutningsvis lyssnar vi till Pau-Lasses ord en gång till;

”Tjuovvus kuht tjuovvu ja bahtis kuht bahtsa” (Följa den som kan, och den som inte kan han må stanna efter)

En kort visit i Kvikkjokk

För att testa av en del nya fjällprylar, bland annat ett tält, så begav vi oss till Kvikkjokk för att toppbestiga Vallispiken. Turen vilken blev en resa både i tid och rum, satte igång tankar om hur vi använder oss av vår gemensamma natur och kultur.

Uppe på Vállevarre platån med blick mot nordväst.

Eftersom vi bor i Norrbotten så är det inte långt till närmaste fjällmiljö. Våra ”hemmafjäll” anser vi vara miljön längs Malmbanan vid Torneträsk och söder över mot Kebnekajseområdet. Denna gång styrdes kosan dock till Kvikkjokk – bara 30 mils färd från Luleå, nästgårds. Syftet med tvådagarsturen var att testa det nyinhandlade tältet och en ny ryggsäck, inför den längre fjällturen i augusti i ”hemmafjällen”.

Efter en tidig start och en kompletterande proviantering i Jokkmokk, anlände vi i god tid innan lunchturen skulle forsla vandrare med båt från båtlänningen i Kvikkjokk till olika destinationer. Vi skulle till den närmaste angöringsplatsen, starten på stigen till Vállenullpe eller ”Prinskullen” som den även kallas. Vid båtlänningen fanns bland annat ett tyskt sällskap på nio personer, vilka skulle upp efter Tarraätnos delta på en längre expedition. Till samma plats skulle ytterligare två vandrare med stora ryggsäckar och långa objektiv – väl inplastade. Många är de vandrare som blivit forslade av båtföraren och guiden Björn Sarstad. Förutom själva båtturen, så får man sig en historisk guidning av orten, Linné och tidigare resenärer i området.

En legendarisk båtförare och tillika historieförmedlare i Kvikkjokk, Björn Sarstad.

Vägvisaren till Prinskullen.

Den första delen av turen till Valispiken är bestigningen av Prinskullen, en vandring genom olika naturtyper. Först genom skyddad fjällnära urskog övergående till en blandskog med fjällbjörk.

Till en början vandrar man igenom en urskogsmiljö, med gamla vindfäller och miljarder mygg.

När man börja nå höjd efter en kort stund, vidgas även utsikten. Här syns Nammásj mellan trädtopparna.

Hela vandringen går genom en explosion av växter och mygg. En mycket brant stigning som startar på ca 310 meter och avslutas ca tre kilometer senare uppe på Prinskullen på en höjd av 750 meter. Det mesta av stigningen de sista 500 metrarna. Väl uppe betalar det sig genast, med en vidunderlig utsikt över Kvikkjokksdeltat och byn Kvikkjokk.

Belöningen uppe på Prinskullen är härlig. Man får en vacker vy över Kvikkjokksdeltat och Sakkat.

För den som är intresserad av växter är denna vandring en enorm expose.

Efter deltat breder sjön Sakkat ut sig och på dess sidor fjäll strax under 1 000 meters nivån. Strax innan toppen av Prinskullen finns många olika sorters blommor att se, däribland orkidéer i stora grupper. 

Från Prinskullens topp bar det vidare till rengärdet uppe på Vállevaare. Rengärdet är beläget på 850 meters höjd, med en naturlig fjällplatå som basområde.

Vidare över Vállevarre mot rengärdet. I fonden syns Vallespiken.

Tältplatsen var strategiskt vald. Här kunde vi emellanåt se in över Pårtemassiven och även västerut. Men molnen hopade sig snabbt.

 

Den gamla hyttplatsen i förgrunden. Där bakom Prinskullen eller Vállenulppe, som höjden egentligen heter.

Morgonen bjöd på en vacker vy. Tältplatsen visade sig vara en mycket god utsiktsplats, för att beskåda vackra regnmoln över Pårtemassiven i norr och de snöklädda topparna vidare västerut in i Sarek.

Dramatiskt regnoväder över Tjaktiajaures övre delar. Oväder är vackert och dramatiskt.

Dessvärre så hopade sig de tunga regnmolnen kraftigt så utsikten begränsades. Vi beslöt ändå att försöka ta oss an Vallespikens topp (1385), mellan skurarna. Framkomna i höjd med renvaktarstugan vid foten Vallespiken, beslöt vi dock att återvända till tältet. Regn och dimma gjorde att det inte kändes meningsfullt att famla omkring med en toppbestigning denna gång.

Trots regn och hård vind, så bjöd fjället på underhållning – för ögat och själen.

I tältet med det smattrande regnet och hårda vindbyar, planerade vi att göra ytterligare ett toppbestigningsförsök om det mojnade och blev regnuppehåll till kvällen. Bitvis mojnade det, men vinden tilltog och drev nya tunga regnmoln in över området. Istället för en topptur, blev det att ligga stilla och betrakta regnmolnsformationerna över de höga snöklädda fjällen. Ibland en regnbåge över Änokdeltat, följt av tunga dimbankar. När man legat stilla och tittat på regnmolnen inser man att de är otroligt vackert med dramatiken i molnen som dränker fjällen.

Ibland blev det en reva i den kompakta fonden av moln.

Detta var ett skådespel för själen. Natten som följde var en natt utan någon sömn. Biegolmaj – vindguden, arbetade hårt denna natt för att testa vårt nya tält. Det slet i tältduken och vi spände alla stormlinor, då det stundtals kändes som att tältet skulle flyga iväg med oss över fjällen denna natt.

På natten var ljuset alldeles magiskt. Sista dygnet med midnattssol för året bjöd på ett litet skådespel.

Dagen efter bröt vi läger tidigt, omkring 05.30. Biegolmajs nattskift hade hållit oss vakna och nu gällde det bara att bryta tältet i rätt ordning, utan att stormen skulle ta med det ut över Änok och vidare mot Pårte. Kära hustrun satt på tältet medan jag stuvade in det i tältpåsen – bit för bit. Efter allt packats ihop, startade vandringen tillbaka till Kvikkjokk, samma väg som vi kommit upp till platsen. Från Prinskullen ned till båtlänningen, blev det väldigt tydligt ur brant denna väg faktiskt är. När man går nedför, ser man miljön på ett helt annat sätt.

Det som grep oss starkast var nog ändå vetskapen om hotet mot denna miljö. Väster om Änokdeltat planeras nämligen en storskalig gruvdrift, som kommer att ödelägga denna värdefulla naturmiljö för all framtid. Åter igen slås man av den moderna människans kortsiktiga girighet.

Stundande gruvplaner i fjällvärlden.

En gruvverksamhet med en livslängd på ca 5 – 10 år, ställs mot de höga naturvärdena. Gå in och titta på detta projekt via Tor Lundberg Tuordas mycket fina hemsida. http://kvikkjokk.nu/sverige-ar-den-globala-gruvnaringens-jultomte/

Innan Björn Sarstad kom med den tidiga morgonturen och hämtade oss, så passade vi på att gå runt i området där den gamla bebyggelsen funnits. Här var under mitten av 1600-talet en livlig verksamhet då både hytta och smältverk anlades på platsen.

Området med kulturlämningar från den första tiden.

Malmen till verksamheten hämtades från Alkavaare och fraktades ned till Kvikkjokk i huvudsak med ackja och ren. De flesta av byarna och ensliga gårdar längs sjösystemen i området kring Kvikkjokk, har tillkommit med anledning av gruvdriften från 1600-talet. Sedan blev människorna kvar på platsen och integrerades med den samiska befolkningen.

Kammajokks utflöde i Kvikkjokk.

Det är även här i Kvikkjokk som turismen började vara verksam mycket tidigt. Den mest kände är väl Carl von Linné, som reste över sjösystemen mellan Jokkmokk och Kvikkjokk, för att inventera växtlighet i området. Senare förknippas turismen i första hand med vetenskapsresorna, där Axel Hamberg och Fredrik Svenonius är de mest framträdande. Dessa herrar återfinns ju även i bildandet av STF. STF anlade sin turiststation på platsen redan 1927.

Förutom de gamla lämningarna väster om Kammajokk, är Kvikkjokks kapell väl värt ett besök. Byggnaden är det andra kapellet som uppfördes på platsen och ritades av Fritz Eckert (1852-1920). Kapellet innan denna byggnad uppfördes omkring 1764 och revs i början av 1900-talet.

Kvikkjokks kapell sett från stranden av Sakkats.

Sammanfattningsvis är denna tur att varmt rekommendera. Förutom fantastiska vyer när man är uppe på höjderna, så är det ett mycket rikt växt- och djurliv att ta del utav. Lägger man sedan till kulturhistorien, så är detta besöksmål en fempoängare.

Här vilar vandringsstavar vid båtlänningen. Lämna en stav – eller ta en efter eget behov.

Detalj av Kivikkjokks kapell.

Detalj av ljusinsläpp Kvikkjokks kapell.

Östra gaveln av Kvikkjokks kapell.