Har några dagar varit på en miniturné, med författaren Åsa Larsson. Det hela handlade om hennes senaste spänningsroman ”Till offer åt Molok”, den femte delen i serien om kammaråklagaren Rebecka Martinsson. Boken är verkligen läsvärd – men det finns ett stort problem med den, som jag återkommer till.
Just denna femte bok, utspelar sig i Kiruna och den gamla byn Kurravaara vid Torneälven, ca en mil uppströms från Jukkasjärvi by. De historiska inslagen är en bärande del av berättelsen, vilket föranledde att just jag hade en del i denna lilla turné.
Kurravaara by, sett från gruvberget. Byn ligger vackert belägen i en skyddad vik av Torne älv. Här utspelar sig en del av Åsa Larssons senaste roman - Till offer åt Molok.
Jag fick ett telefonsamtal från Åsa Larsson, någon gång under hösten 2011. Hon inledde med att på förhand be om ursäkt, för att hon använt sig av den mytomspunne disponenten för LKAB, Hjalmar Lundbohm (1855-1926). Du får inte bli arg sa hon, men han kanske inte framställs som den bäste personen i historien. Själv har jag väl direkt ingen bestämd åsikt om detta, hur en person framställs konstnärligt. Det är författarens konstnärliga frihet och den är oinskränkbar.
Hjalmar Lundbohm (1855-1926) LKAB:s legendariske förste disponent.
Vad som däremot berör mig, är den historiska kontexten, ramen i vilken berättelsen utspelar sig. Jag är av den åsikten att en trovärdig historisk ram, ger stadga och trovärdighet åt berättelsen. Åsa Larsson har ramat in den historiska berättelsen på ett trovärdigt sätt. Ett internationellt/nationellt och ett regionalt/lokalt perspektiv med en historisk korrekthet finns där hela tiden, och detta skapar en trygghet i berättelsen.Jag hade förmånen att medverka både i Kiruna och Luleå i detta arrangemang som skedde i konceptet ”Kontext litterär scen”. Ett fantastiskt trevligt sätt att diskutera litteratur, där samtalet om just denna bok, vandrade både från dåtid till nutid. Jag upplevde en känsla av att publiken var delaktig hela tiden, en närhetskänsla som var påtaglig under hela samtalet. Dessutom en stor publik, både i Kiruna och Luleå, enligt arrangören utsålt.
Förberedelser inför ett fullsatt Folkets hus i Kiruna. Kerstin Wixe läser manus och Åsa Larsson kollar att fåtöljen står rätt.
Åsa Larsson samtalar med Kerstin Wixe bakom kulisserna innan samtalet drar igång.
I Kiruna tog signeringen längre tid än själva föreställningen. I Luleå tog det bara 45 minuter!
Tycker att litteraturen och berättandet borde få ett större utrymme i Norrbottens kulturlandskap. Arrangemang av detta slag visar att medborgarna efterfrågar det. Dessutom lockar det till läsning bland unga, som är så viktigt i dessa dagar där läsförståelsen sviktar betänkligt i den ytliga livsmiljön, när individualismens snuttifierande bejakande firar triumfer på bekostnad av folkbildning, fördjupning och allmänbildning.
Men vad är då problemet med denna berättelse – Till offer åt Molok? Det stora problemet är hela boken. Man sätter sig och läser och kan inte sluta. Berättelsen rinner obehindrat fram, utan några mentala, språkliga eller historiska fördämningar. Så helt utan att man reagerade så är den avslutad! Vad gör man nu? Att ta sig an en annan berättelse ter sig omöjligt. Ett märkligt vakuum uppstår, där en accelererande oro byggs upp och man ställer sig frågan – när kommer nästa berättelse av Åsa Larsson.
Det är det som är det stora problemet. Man blir lämnad som en vilsen själ i det litterära landskapet, där man lär famla sig fram i väntan på nästa berättelse av henne.
Eller som recensenten i Norrbottens Kuriren uttryckte sig. ./. Håller då berättelsen? – Bär påven en rolig mössa, skiter björnen i skogen?
Tankar från Norr 