Rikti-Dockas – Nybygget mellan älvdalar

Inflykt del 1

Skogslandet mellan Råne- och Kalix älvdalar, avlägset från större vattendrag och med ogynnsamma odlingsförutsättningar, fick sina första nybyggen etablerade relativt sent. Men med den ökade jordbristen i de etablerade kust- och älvnära trakterna, och begynnande skogsdrivningar som ökade försörjningsmöjligheterna, så tillkom enstaka nybyggen i området. Ett av dessa nybyggen var Rikti-Dockas.

Alla bilder är tagna av Curt Persson, om ej annat anges. Bilderna kan förstoras om du klickar på bilden med höger musknapp och väljer; öppna bild i nytt fönster.

Nybygget Rikti-Dockas, vackert beläget i sydvästsluttning. Till höger mangårdsbyggnad uppförd omkring 1990. I mitten sommarstugan. Längst till höger förrådshärbre.

Nybygget Rikti-Dockas, är en ensamliggande skogsgård med anor från 1850-talet. I det åtta kilometer nordost från Rikti-Dockas belägna Stor Saiva, eller Storheden, bodde Greta Matsdotter (1792–1868) med maken skogssamen Pehr Pehrsson Rikti (1793–1882) och hemmavarande sonen Anund (1833–1920). Familjen Pehrsson Rikti, hade enligt traditionen även en liten fiskestuga belägen vid Dockasträskets västra strand, vilken de nyttjande från slutet av 1840-talet.

Namnet Rikti, härrör från den första nybyggaren Per Pehrsson Riktig, vilken enligt sägen erhöll namnet Riktig som soldatnamn i samband med sin militärtjänstgöring i början av 1810-talet.

Husförhör Överkalix församling . Familjen Pehrsson Riktig i Stor Saivo.

Att stugan var så långt belägen från hembyn, berodde sannolikt på att de flesta naturliga platser för att använda fiske- och slåtterområden var upptagna. Dockasträsket låg en dryg mil söder om Stor Saiva/Storheden, varför det många gånger var svårt att nyttja området fullt ut, med tanke på den långa transporterna.

Med anledning av dessa förhållanden beslöt sig familjen för att ta upp ett nybygge i den södra bergssluttningen av Riktiberget. Första gången som nybygget angivs på kartan, är på avvittringskartan från 1858–59-års karta. Samma återgivning finns även på avvittringskartan från 1867.

Avvittringskarta 1867. Lantmäteriet historiska kartor.

Den första byggnaden på nybygget finns fortfarande kvar, och benämns som Södra gården. Södra gården beboddes i första hand av Greta och Pehr Persson, till livets slut. Därefter sonen Anund Phersson Riktig med makan Ingrid Helena f Ivarsdotter (1833–1888). Ingrid och Anund fick sex barn, vilka alla föddes på nybygget Rikti-Dockas. Det kom att bli den äldsta sonen Nils Petter Anundsson Riktig (1864–1905) som därefter tog över nybygget, och bildade egen familj.

Södra gården, den äldsta nuvarande byggnaden som finns kvar på nybygget Rikti-Dockas.

Den enkla förstugan, innan man kommer in i Södra gården.

Nils Petter gifte sig med 1890 med Kristina f Eriksdotter (1865–1941). Paret fick åtta barn på nybygget Rikti-Dockas. Nils Petter sålde strax efter giftermålet det stora hemmanet om 1 000 hektar, till Törefors Sågverks Aktiebolag. Köpeskillingen var 9 500 SEK, vilket i dagens penningvärde (2020) motsvarar ca 650 000 SEK.

I köpekontraktet fanns en klausul, som gav familjen rätt att bebo och bruka själva nybygget inom avstyckat område. I samband med detta uppföres även en ny mangårdsbyggnad för familjen. Nästa generation av familjen bodde kvar fram till 1960, då Rikti-Dockas övergavs som permanentbostad.

Sommarstugan, den näst äldsta byggnaden på platsen. Huset förmodligen byggt av Anund Pehrsson Riktig.

På 1970-talet rustades Rikti-Dockas nybygge upp, för att sedan fungera som ett kultur- och naturreservat. I stort sett alla byggnader är olåsta och besökare kan använda mangårdsbyggnaden för raster och enstaka övernattningar.

Vid köksbordet i huvudbyggnaden.

Stora köket i huvudbyggnaden. Här får många plats att äta och rasta.

Stor vedeldad köksspis. De bägge dörrarna i bakgrunden går till två sovrum, som går att använda.

Kallfarstu i huvudbyggnaden.

Trappa till kallvinden.

Ytterdörrens enkla låsmekanism, till huvudbyggnaden.

Gårdsmiljön är unik, med anledning av att den i stort sett är komplett med alla tillhörande ekonomibyggnader, med undantag av trösklogen som på grund av dåligt skick revs 1974. Gården är även speciell, då den utgör ett skogssamiskt nybygge i en trespråkig bygd. Här pratades det lulesamiska, finska och svenska.

Familjerna på nybygget Rikti-Dockas, försörjde sig i huvudsak på jordbruk, djurskötsel, jakt- och fiske. Som mest bodde 15 personer samtidigt på nybygget, så förutsättningarna bör ha varit goda. Förutom huvuddelen i den ekonomiska basen för bosättarna, så kan man även se spår av tjärdalar nära bebyggelsen. Dessutom ägde nybygget en mindre kvarnanläggning och en sågplats, för anskaffning av byggnadsvirke till nybygget.

Till nybygget Rikti-Dockas hörde även en egen tillfällig begravningsplats. Om en peson avled under förfallstid, kunde den avlidne tillfälligt jordfsättas i den provisoriska sommarbegravningsplatsen, strax utanför gårdens inhägnad högst upp i den nordliga delen av nybygget. I sommarbegravningsplatsen har sju avlidna varit tillfälligt jordsatta.

Förrådshärbre.

Fantastiskt vackra blomsterängar på nybygget Rikti-Dockas.

I den norra delen av nybygget, finns även en riktigt fin rökbastu, att använda.

Nybygget Rikti-Dockas, sett från den norra backen. I förgrunden den fina rökbastun. Bilden tagen från höjden i norra delen av nybygget, strax framför sommarbegravningsplatsen.

Till vänster syns den fina ladugården på nybygget Rikti-Dokkas.

Väl begagnat vattenavledningssystem på sommarladugården.

Nyckel i låset för dörren till den fullt fungerande bagarstugan.

Gott om trogna arbetare på nybygget Rikti-Dockas.

En bra översiktsbeskrivning av hur alla byggnader är placerade inom nybygget Rikti-Dockas, kan du om du är intresserad se i länsstyrelsens rapport.

Enklast att ta sig till Rikti-Dockas är antingen norrifrån Gällivare, via Nattavaaravägen. Eller söderifrån Vitådalen via Tallberg. Börja planera denna fina dagsinflykt redan nu!

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Läs mer:

Rikti-Dockas, ett nybygge i Överkalix kommun. Länsstyrelsen Norrbotten. Rapportserie 2/2013.

Norrbottens minne Arkiv.

Kyrkoarkiv. Gällivare-BD-AI-5a-1855-1864-Bild-94-Sida-87a.

Tre dagar i Södra Abiskoalperna

Vy över Torneträsk från Tältlägret.

Första bron över Nissonjokka.

Betraktelse över kommande färdväg. Till vänster Ballinčokka. Därefter Ćoamohas med sina två toppar och till höger skymtar östsluttningen av Giron.

Vanligtvis brukar vi hålla till i det som populärt kallas för Västra Abiskoalperna, när hustrun och jag gör våra sensommarvandringar i ”hemmafjällen”. Men denna gång så styrdes kosan mot den södra delen av detta högfjällsområde. Vårt mål var att gå in i Ballinvággi och vidare till Siellavággi för vidare vandring västerut – ett alternativ till pulsådern Kungsleden.

Vi startade från Abisko turiststation torsdag förmiddag den första augusti, ungefär en dryg vecka tidigare på säsongen än vi brukar vandra på fjället. Normalt så gör vi vår sensommar/höstvandring andra veckan i augusti. Att vi var tidiga märktes framförallt på värmen. Från Abisko turiststation längs ”Kungsleden” fram till att vi tog av efter stigen mot ”Tältlägret” var det ordentligt varmt, men lyckligtvis väldigt ont om flygfän.

Den gamla flaggstången står kvar vid det forna tältlägret. En egendomlig syn.

Rester efter den gamla torvkåtan i Tältlägret.

Det är gott om färskt vatten vid Tältlägret, då Ballinjokka störtar ned från ravinen alldeles intill.

Framme vid Tältlägret på omkring 650 meters höjd tog vi en längre paus och åt en stärkande middag, eftersom klockan nu hade passerat efter 17.00. Tältlägret är en egendomlig plats, med en flaggstång placerad i början på platån.

En fin tältplats den första natten. Intill ravinen och Ballinjokka.

Nära att hämta vatten vid tältplatsen. lite brant att ta sig ned till den strida jokken.

Man kan förstå att STF hade kaffeservering här i stora tält under juli och augusti månad, eftersom platsen lämpar sig väl mycket för tältning och olika aktiviteter. Verksamheten bedrevs här från 1926 och fram till nittonhundra sextiotalet. Många bra tältplatser och nära till vatten, dessutom en verkligt fin utsikt mot det väldiga Torne träsk. Efter en liten inspektion av området och mätta av middagen, begav vi oss vidare upp längs Ballinjokka. Vid höjdkurvan 900 meter beslöt vi oss för att slå nattkvarter alldeles nära bäckravinen. En bra tältplats, nära till vatten och hjortron alldeles vid tältet till frukost. Ballinjokka brusade oss till söms denna första vandringsdag.

Det gamla stengärdet är tidlöst.

Efter morgonbestyr och frukost gick vi vidare upp in i Ballinvággi. På vår vänstra sida tornade det gamla rengärdet upp sig, likt en scen från någon äventyrsfilm. Stenarnas silhuett skapade en mystisk och spännande bild i det sterila högt belägna dalpasset. Gärdet bör vara uppfört för mycket länge sedan och under lång tid, kanske startade arbetet med stengärdan för ett antal hundra år tillbaka.

Bäckravinen med Ballinjokka. I bakgrunden skymtar Torneträsk och Nuolja respektive Slåttatjåkka.

När vi passerat dalpasset bredde dalen ut sig. Vi såg två personer längre fram i dalen.

Efter dalpasset bredde Ballinvággi ut sig framför oss i all sin prakt. Vi hade noterat två personer som gick några hundra meter före oss in i dalen och beslöt oss för att låta dem vandra längre framför oss, en strategisk vilopaus.

Nere i Ballinvággi är det slätt och bra för tältning. Här den gamla kåtaplatsen.

Ibland så målar solljuset en overklig bild i landskapet, som här i Ballinvággi västerut.

Längre upp i dalen måste vi vada över jokken, innan den blir för strid och bred.

När man befinner sig precis vid dalpasset, har man utsikt både nordöst mot Torne träsk, Nuolja, Slåttatjåkka och topparna norröver, samtidigt som man ser in i Ballinvággi och de höga topparna Giron, Ćoamohas på dalens högra sida och Ballinčokka på den vänstra. Längst bort tornar i molnbanken Ballinbogičokka upp sig med en synlig del av sin glaciär. Vandringen in i dalen är lätt och behaglig, trots värmen. Vi stannar till i dalens bredaste parti där tidigare en torvkåta fanns tillgänglig för vandrare. Man kan förstå att just denna plats lämpade sig för ett kåtabygge, eftersom det är nästan som en fotbollsplan på platsen och nära till vatten. Kort sagt ett bra ställe att slå upp flera tält.

Med så kallade ”Foppatofflor” går vadet galant.

Längst söderut i dalen vadar vi över på västra sidan, eftersom bäcken i dalen förgrenar sig och fler bäckar ansluter. Vadet går bra. Vi testar att vada med så kallade ”Foppatofflor”. Lätta att bära med och bra att ha när man slår läger och lägger kängorna åt sidan. Jag blev positivt överraskad av dessa tofflor. Bra fäste på stenarna under vattnet och kan verkligen rekommenderas för vadning.

Bitvis är det stenskravel att ta sig igenom.

Namnlösa dalen är den korta förbindelsen mellan Ballinvággi och Siellavággi.

Det mäktiga fjället Ćoamohas har många olika utseenden, beroende på ljuset, molnen och var man befinner sig i dalen.

I slutet av Ballinvággi så svänger vi väster in i dalen utan namn. Den drygt två kilometer långa dalen förbinder Ballinvággi och Šiellavagge och kallas allmänt för ”Namnlösa dalen”. Den har naturligtvis ett samiskt namn sedan urminnes tider, men inget som är nedpräntat på kartblad i alla fall. Namnlösa dalen bjuder på växelvis stenskravel och småblocksterräng. Relativt lättvandrad men inga bra tältplatser.

Andra nattens tältplats var även den magnifik.

Strax innan renvaktarstugan belägen vid Ballinbogičokkas västra fot, hittar vi en fin plats att tälta på. Gott om vatten och fin utsikt in i både Namnlösa dalen och Šiellavagges bägge riktningar.

Renvaktarstugan ligger strategiskt belägen vid Ballinbogičokkas västra fot, med utsikt över tre dalgångar.

Renvaktarstugan.

Magiskt kvällsljus i Siellavággi.

Kväll i dalen.

Renvaktarstugan.

Efter tältslagning gör vi en liten kvällspromenad fram till renvaktarstugan, för att om möjligt få en glimt in i Šiellavagges södra delar. Från stugan kan vi även skymta ett tält nere vid Šiellajokka. De är de två vandrarna som gick före oss in i dalen som slagit läger längre ner i dalen nära jokken.

Vi går sedan till vila efter kvällsskaffningen och somnar ganska snart. Mitt i natten vaknar vi av ett sällsamt ljud. Ett snöskred har gått högt uppe på Ballinbogičokka och vatten faller ned med ett hiskeligt oväsen. Efter några minuter hör vi ljudet av strömmande vatten runt om oss och under oss. Det visar sig att vatten har börjat strömma i småjokkar under den släta markytan, precis där vi slagit upp vårt tält. En enormt egendomlig upplevelse, som förde tankarna till ”Manalaiset”, de underjordiska väsen vilka enligt folktron har sin hemvist i Torne lappmark underjord.

Vi valde att vandra på sydsluttningen av Ćoamohas och Giron och försöka hålla höjden.

Morgonen efter tar vi ett beslut att avkorta vår vandring av olika skäl. Vi beslutar oss för att ta oss ned via Šiellavagge till platsen där Kungsleden korsar Šiellajokk. Vi hade först planen att gå söderut mot Allesatnu, för vidare vandring västerut. Men vi beslöt alltså att ta oss ned för Šiellavagge.

Dalmötet mellan namnlösa dalen och Siellavággi. Här hade de som gick för oss tältat.

ett soldränkt Siellavággi.

Det var skråvandring i stark lutning, blandat med tät vegetation och raspartier.

Den väg vi tog vill vi på inget sätt rekommendera någon att vandra. Skall man gå denna sträcka bör man vada Šiellajokk om det är möjligt och sträva efter att nå hög höjd, innan man startar vandringen längs Šiellanunni mot Gárdenvággi för anslutning till Kungsleden. Detta för att undvika ravinen och den besvärliga vegetationen. Vi valde att gå på norra sidan av Šiellajokk på sluttningen av först Ćoamohas och senare Giron.

En vägg av tät vegetation, kryddat med miljarder knott, schvedda och mygg.

Jokken rinner nere i ravinen. Inte tillstymmelse till framkomlig väg vid jokken.

Vid Báhpagurra var vi tvingad att gå ned till Siellajokká. Det var mycket brant och ostadigt hela vägen ned. Väl nere blev det en längre rast då vi fyllde varje cell i kroppen med vatten.

Vi tog bra höjd och insåg snabbt att det var en mycket brant och jobbig terräng att vandra i på skrå, samtidigt som det var den varmaste dagen hittills i fjällen. Branter, stenskravel och mycket tät växtlighet av vide och ris, gjorde att den ca tre kilometer långa vandringen tog hela dagen. Vid Báhpagurra, en vattenförande ravin mellan Ćoamohas och Giron, var vi tvingade att gå ända ner till jokken. Att det var brant och stor risk för fall ner i ravinen, gjorde att man även blev mentalt utmattad. Väl nere vid jokken tog vi en längre rast, eftersom det var som varmast mitt på dagen.

Lättnaden var stor, när vi kunde se bron över Siellajokká första gången.

Innan vi gick ned till hängbron, betraktade vi fjällen i väster från vår plats på sydsluttningen av Giron.

Från sydsluttningen av Giron, kunde vi blicka in i Gárdenvággi och Kungsleden.

De oändliga spångarna längs Kungsleden inom nationalparken är sköna att gå på, när mab skråvandrat en hel dag.

Var det måhända skoskav, som fick ägaren att hänga upp dessa kängor i björken?

Fram emot nittontiden på kvällen var vi äntligen framme vid bron över Šiellajokk där Kungsleden går fram. Svettiga, ömma i kroppen av fall och skrågång, myggbitna och rivna av de miljarders grenar i den täta växtligheten kändes det lyxigt att kunna dricka obegränsat av vatten ur jokken och laga middag. Efter middagsrasten vandrade vi längs Kungsleden fram till Ábeskojávri, där vi blev väl mottagna av de tre stugvärdarna.

Stugvärdsstugan med butik i Ábeskojávri. Denna byggnad skänkte den legendariske disponenten för LKAB, Hjalmar Lundbohm (1855-1926), till STF 1907.

Trevliga stugvärdar sitter inne i stugan.

Välsorterad butik med bra priser.

Den nybyggda (2012) bastun i Ábeskojávri.

Här kunde man svalka sig efter bastun.

Eftersom vi kom sent, var de flesta tältplatserna redan upptagna, men vi slog tältet nära den nybyggda bastun, vilket var praktiskt. Efter ett välbehöfligt bastubad med uppfriskande dopp i Ábeskojávri, somnade vi ovaggade denna kväll.

Bron över Kammajokkha till Ábeskojávri stuganläggning.

Ábeskojávri stuganläggning. Till höger bastun och till vänster den första stugan på plats.

Morgonen efter bröt vi lägret och lämnade Ábeskojávri och vandrade den dryga milen ned till Abisko turiststation. Under denna vandring fick vi det första ordentliga regnet över oss, på hela turen.

Sammanfattningsvis så är området Södra Abiskoalperna ett mycket spännande vandringsområde, som kan utforskas och vandras i många olika variationer. Förutom Ballinvággi kan man välja Nissonvággi eller Ćuonavaggi som ingångar för sin vandring. Parkerar man i någon av dalarna kan man göra trevliga toppbestigningar till toppar samtliga över 1 400 meter. Dessa ingångar i de olika dalgångarna utgör ett parallellt alternativ till att vandra utefter Kungsleden. Färre vandrare och större naturupplevelser och man kan ju avluta med att ansluta till Kungsleden, om man vill.

God tur

Följa den som kan, och den som inte kan han må stanna efter

Där står den gamla stugan. Familjen Tuordas boplats, otillgängligt – bortglömt.

Det är väl säkert drygt trettio år sedan jag första gången hörde om den Dicksonska expeditionen till Grönland och den osannolika prestationen som de bägge samerna Pavva ”Pau-Lasse” Lars Nilsson Tuorda (1847-1911) och Anders Pannasson Rassa (1844-1917) utförde, när de skidade 46 mil på mindre än 57 timmar. Bedriften är väl omskriven redan 1885, då Erik Adolf Nordenskiölds (1832-1901) reseskildring publicerades som populär framställning.

Från vänster i bild syns Pau-Lasse och Anders Rassa, på väg ut över den oändliga Grönlandsisen.

För att bevisa att de bägge samerna verkligen åkt skidor på den vidsträckta grönlandsplatån, anordnades 1884 det omtalade Nordenskiöldsloppet. Detta lopp som gick under epitetet ”Världens hårdaste skidtävling” anordnades mellan Purkijaure och Kvikkjokk, fram och åter. Hela sträckan skulle visa sig i efterhand omfatta 220 kilometer. Purkijaure beläget ca 15 kilometer väster om Jokkmokk.

Tävlingen ägde rum mellan den tredje och fjärde april 1884. Starten sköts upp nästan åtta timmar med anledning av det dåliga vädret, men klockan 18.00 gick starten och de arton skidlöparna gav sig iväg. Hur tävlingen genomfördes skildras förtjänstfull i Olle Backmans bok ”Nordenskiöldsloppet” utgiven av Nordenskiöld-Samfundet 2011. En längre artikel kan även läsas i Norrbottens museums årsbok 2013 med temat Idrott.

Tuorda och Rassa i samband med Grönlandsexpeditionen.

Tävlingen blev en stor framgång för framförallt Nordenskiöld själv, som hade satsat en hel del prestige i frågan eftersom han försvarat de bägge samernas skidbedrift på Grönland när den ifrågasatts. Vinnare av tävlingen blev Pavva ”Pau-Lasse” Nilsson Tuorda, på tiden tjugoen timmar och tjugotvå minuter. En helt fantastisk tid med tanke på vädret, utrustningen och att de tävlande själva fick spåra de tjugotvå milen. Då bör man betänka att Tuorda använde sig av cirka en timme och fyrtiofem minuter till raster under loppet, detta inräknat i sluttiden. Efter tävlingen hyllades givetvis Pavva Lars Nilsson Tuorda och de andra tio medtävlande som fullföljde tävlingen, som stora skidhjältar för bedriften.

Hur gick det sedan – Anders Rassa

Eftersom själva skidtävlingen är väl omskriven, tänkte jag i stället försöka beskriva vad som hände med de bägge huvudpersonerna Tuorda och Rassa, efter tävlingen. Den minst omskrivne av dem bägge som kom lite i skymundan, för den mer verbale Tuorda var Rassa. Anders Pannasson (el Pålsson som det anges i tidig kyrkobokföring) Rassa, föddes inom Tuorpon byalag Kvikkjokks kapellförsamling den tjugofjärde september artonhundrafyrtiofyra. Modern var Ella Olofsdotter, född 1817 i Tuorpons byalag. Fadern var Pål Andersson Rassa, född 1811 i Tuorpon byalag.

Anders Rassa växte upp i trakterna runt Kvikkjokk och hade en yngre bror Olof Panna f 1846. Tidigt fick Anders försörja sig som rendräng hos olika renägare, vilket medförde att han förmodligen fick en rejäl grundträning för skidåkningen. Gör man en sökning i Folkräkningen över Kvikkjokk, kan man se att Anders lever ensam noterad som nomad och dräng.

Av de källor som finns tillhanda, muntliga och skriftliga, så framstår oftast Rassa som den mer tillbakadragna och tystlåtne av de bägge grönlandsfararna. Både Rassa och Tuorda växte upp i den kraftfulla læstadianska inomkyrkliga väckelsen, som etablerade sig i Lule Lappmark efter 1850-talet. I synnerhet Tuorda levde i enlighet med den asketiska läran, vilken inte tillät exempelvis alkoholhaltiga drycker. Just detta omvittnas i boken om den Dicksonska expeditionen till Grönland.

Axel Hamberg i full fjällytstyrsel.

Fredrik Svenonius.

Tuorda och Rassa på en fjälltopp i samband med en av Axel Hambergs expeditioner.

Anders Rassa tillsammans med andra bärare i fjällen.

Liksom Tuorda så kom Rassa att erhålla en hel del arbete som färdledare och bärare till de allt intensivare forskningsexpeditionerna till fjällområdena i det som i vår tid utgörs av Sarek och Padjelanta nationalparker. Det var i första hand Axel Hamberg (1863-1933) och Fredrik Svenonius (1852-1928) som utforskade området och även bidrog till att öppna området för fjällturism. Minimivikten för bärarna var 17 kilo sedan tillkom eventuell egen skaffning i form av livsmedel och förstärkningsplagg, så totalvikten var nog ansenlig i slutänden. Ofta var det tunga mätinstrument som skulle med och senare fraktades även material till forskningsstationer. Hamberg var även han förövrigt med på den Dicksonska expeditionen till Grönland, samtidigt som Rassa och Tuorda.

Rassa gifter sig relativt sent 1901, då han fyllt femtiosju år. Makan var Magga Persdotter Silpak (1863-1938) från Tuorpons byalag. Makarna fick en dotter Kristina (1905-1986). De slog sig ner vid Nautijaurluspen, utflödet ur sjön Nautijaur, en svår plats att bo vid, där odlingsmöjligheterna var dåliga så fisket var det man i huvudsak kunde leva på. Rassa var sliten av alla livets strapatser och avled i samband med att han var på hemväg med mat till familjen, vintern 1917. Han hittades ihjälfrusen den andra december 1917, bara några kilometer från hemmet vid en myr nära nybygget Korvo.

Idag, (läs 2013) finns endast några halvt förmultnade stockrester kvar av Rassas boplats vid Nautijarluspen. Om du vill besöka platsen kör du Kvikkjokksvägen från Jokkmokk och viker in på Nautijaurvägen. Kör vägen några kilometer fram till platsen som kallas för ”Dammen”, där du sedan promenerar på själva dammen över Nautijaurälven. Efter ett hundratal meter är du på den gamla boplatsen.

Pau-Lasses vidare öde

Pavva Lars Nilsson Tuorda föddes enligt de flesta källorna den tjugofemte december arton hundrafyrtiosju, inom Tuorpuns byalag. Modern var Maria Amundsdotter Läntta och fadern Nils Nilsson Tuorda. Pau-Lasse hade två yngre bröder som även var framgångsrika skidåkare. Bägge bröderna Nils Petter ”Pännar” född 1856 och Anund Olof ”Anna” född 1858 deltog även de i det berömda Nordenskiöldsloppet.

Liksom Rassa så arbetade även Tuorda som bärare och färdledare åt forskarna i fjällmiljöerna under många år. Anledningen till att de bägge samerna följde med på grönlandsexpeditionen 1883, var Hambergs vetskap om deras kapacitet i arktisk miljö, med anledning av arbetet i den svenska fjällvärlden.

En ung Pau-Lasse endast 24 år. Bilden tagen av Lotten von Düben.

I det historiska perspektivet har Tuorda ofta framhävts framför Rassa, främst med anledning av att Rassa inte deltog i den berömda skidtävlingen. Framgången i Nordenskiöldsloppet gjorde att Tuorda blev en smått förmögen man. Första priset i tävlingen var 200 SEK plus 50 SEK för att han var först till vändpunkten i Kvikkjokk. Värdet av 250 SEK år 1884 är med indexuppräkning ca 14 000 SEK år 2013. En årsinkomst för en industriarbetare vid samma tid utgjorde cirka 110 SEK, så man förstår att det var en ansenlig summa.

Även Tuorda bildade familj, då han 1885 gifte sig med Kristina Jovasdotter Spiik (1865-1930) från Tuorpons byalag Jokkmokk. Familjen fick två barn. Dottern Ibba Ristin (1884-1995) och sonen Nils ”Nilsa” (1893-1929).

Tuorda drabbades liksom Rassa och andra renskötare av svårigheter då stora delar av renhjorden slogs ut av en renpest, vilken drog fram i Luleå lappmark i slutet av 1800-talet. För Tuordas del drabbades han dubbelt, då de sista kvarvarande renarna omkom i ett stort snöskred i Tjahkkeli beläget vid Aktse. Nu stod Tuorda helt utblottad och utan något att falla tillbaka på.

Tuorda ansökte 1908 om att få anlägga ett nybygge i sluttningen av Petsejåppom, nära Nautijaure och Anders Rassas boställe. Tuorda fick tillstånd till detta, men eftersom han var helt utan ekonomisk möjlighet att genomföra det, så var han och familjen i en ytterst svår situation. I detta läge startade jägmästaren Otto Vesterlund (1857-1953) en insamling via Skidfrämjandet, för att ordna finansiering till en stuga åt familjen Tuorda. Medel strömmade in till projektet med stor intensitet. Landshövding Karl Johan Bergström erlade 100 SEK, vilket gjorde att även konungen Oskar II skänkte ett betydande belopp. Totalt inkom över 1 500 SEK, vilket medförde att familjen Tuorda fick uppfört stuga med uthus, ladugård, fähus och förråd.

Tuordas stuga juli månad 2013.

Pau-Lasse fick emellertid inte njuta så länge av tillvaron i den nya stugan, då han avled den fjärde april nittonhundra elva. Änkan bodde kvar i stugan med sonen Nilsa fram till dess att sonen avled i en drunkningsolycka 1929.

Tuordas stuga, juli 2013.

Jag besökte Tuordas ensligt belägna bosättning i juli månad 2013. Stigen fram till stugan är nu fullkomligt igenväxt och det är omöjligt att hitta till platsen, om man inte har kunskap om dess läge innan man söker efter platsen. Stugan och en liten timrad förrådsbod står fortfarande kvar, man inte länge till. Borde inte kommunen eller skidintresserade i landet försöka rädda detta viktiga kulturminne innan det är för sent?

Avslutningsvis lyssnar vi till Pau-Lasses ord en gång till;

”Tjuovvus kuht tjuovvu ja bahtis kuht bahtsa” (Följa den som kan, och den som inte kan han må stanna efter)

Från Jerusalem till Sibirien

Hyresfastigheten Jerusalem beläget i området Kurvan i Bolaget.

D-porten i den vackra byggnaden Jerusalem. I denna uppgång bodde familjerna Persson, Isaksson, Paulsson och Andersson, vid samma tillfälle.

Jag tog mina första staplande steg som bolagsunge i Jerusalem, det allra sista skälvande året av 1950-talet. Alltså hyresfasigheten Jerusalem, där familjen bestående av mor, far och tre pojkar hyrde en lägenhet i D-ingången.  Vid denna bostadsbristens tid var det i första hand LKAB anställda som kunde hyra lägenhet i Bolaget. Eftersom far vid denna tid var anställd hos LKAB var vi en av alla dessa familjer som fick hyra lägenhet i denna spännande byggnad.  Jag har något litet svagt minne av denna första tid. Det starkaste var nog mängden barn. Överallt fanns det ungar, fullkomligt kryllande i varje lägenhet, vilket bidrog till ett herrans liv runt fastigheten och på gårdsplanen. I folkmun sade man ”Jerusalems förstörelse” för att det alltid var herrans ett liv på gården och omliggande trakt.

Just trappuppgångarna i jerusalem var vackra och inbjudande, med många detaljer.

Vacker fasspont i tak och väggar. Mjukt trä att luta sig mot och ett trappräcke med eftertanke. Detaljer i den offentliga boendemiljön betyder något för männiksorna som skall bo där.

Jag kommer ihåg ljudet från mellandörrarna som slog ibland. För det mesta var det uppställda.

Men som barn var det ett rent himmelrike att bo i Jerusalem. På våren ansamlades mängder av smältvatten på husets västra sida. Mitt i denna sjö fanns det stora björkar och här kunde man färdas med flottar av lastpallar och annat bråte. Leriga, blöta och lyckliga rände sedan alla ungar in i huset och lämnade trapphuset fullkomligt blött och lerigt, till alla mödrars fasa. Det var hyresgästerna själva som fick organisera och städa de allmänna utrymmen som fanns.

Den västra sidan av huset hade varje vår en rekorderlig sjö, där man kunde segla och härja som man ville.

I vår trappuppgång minns jag att där bodde familjerna Isaksson, Paulsson, Persson och Andersson. För att vara sanningsenlig så minns jag endast familjerna Isaksson Paulsson, att Andersson även bodde där samma tid ungefär, har jag kollat upp i efterhand. Men det var många kamrater att leka med.

Gården, utanför Jerusalem. Som barn upplevde jag gårdsplanen som oändlig. När jag betraktar den nu sommaren 2013, inser jag hur begränsad gården var. Och andra sidan var det inga bilar på gården då.

Jerusalem har beteckningen B227 i LKAB:s byggnadsnumrering. Logistiken har alltid varit LKAB:s signum – då som nu.  Fastigheten uppfördes mellan åren 1927-29 och var ämnat att härbergera främst ensamboende, då lägenheterna bestod endast av ett rum, vilka sammanbands av ett enkelt korridorsystem. Fastigheten byggdes om efter andra världskriget då behovet av familjeboende ökade stark med anledning av den kraftiga befolkningsökningen, föranledd av LKAB:s expansion. Jerusalem beläget i området Kurvan, tillhörande bostadsområdet Bolaget vilket LKAB äger och förvaltar sedan 1899.

Kiruna samhälle fick en delning redan från början när stadsplanen fastslogs år 1900. LKAB köpte loss ca 240 hektar av staten för eget bostadsbyggande. Själva stadsplan där privata uppförde hus, hade en sammanlagd yta på ca 170 hektar. Till detta kom även SJ:s eget bostadsområde, som idag är privatägt.

Detaljer i boendemiljön som är viktiga för trivseln är exempelvis lunettfönster i trapphus.

Enkla vackra omslutningar kring ljusinsläppen.

Omkring 1996 lämnades en rivningsansökan in av fastighetsägaren LKAB. Huset var i stort behov av upprustning och LKAB ansåg att priset var för högt att rädda byggnaden. Just denna period var det även ett bostadsöverskott i samhället som helhet, så hotet om rivning var skarpt. Det som hände då var att dåvarande kommunantikvarien i Kiruna kommun, upprättade en vårdplan för byggnaden. Med denna som underlag kunde LKAB erhålla ett frikostigt antikvariskt stöd, för att restaurera byggnaden.

Jerusalem restaurerades med antikvariskt skydd. Trapphus och fasad återställdes till ursprungsskick, vilket blev stort ett lyft för byggnaden. Idag så är det kö för att få en lägenhet i denna vackra hyresfastighet, som även är ett av fyra byggnadsminnen av riksintresse i Kiruna.

Ett vackert byggnadsminne, värt att bevara.

Kulörsättningen av jerusalem, känns fortfarande djärv och modern. Jag blir glad när jag ser huset.

De tre gula husen längs med Lombolovägen. Det högra var mitt andra hem med adressen Lombolovägen 5.

När jag var drygt tre år, flyttade vår familj till Sibirien. Sibirien är en del av södra Bolagsområdet. Adressen blev Lombolovägen 5, ett av tre stora gula flerfamiljshus uppförda omkring 1904-06.  Huset har nummer B188 i LKAB:s benämning. Även detta hus härbärgerade familjer med stora barnkullar. I vårt hus bodde familjerna Persson, Hansson, Johansson och Löfbrand. Övervåningen beboddes av vår familj till vänster och Hanssons till höger. Nedre plan var det till vänster Löfbrand och till höger Johansson.

Det gula huset B118 med gott om fria ytor mellan bostadshusen och uthusen.

Vår lägenhet som jag upplevde som gigantisk stor när jag var barn. Nu när jag fick titta in i lägenheten, insåg jag hur liten den var med våra dagars standard. Bilden visar fönstret i kovrån och till höger toalettfönstret.

Mitt minne av denna miljö var att det var otroligt fritt, samtidigt som det fanns ett gemensamt socialt engagemang. Eftersom de flesta föräldrarna arbetade skift, mannen oftast hos LKAB och frun vid Landsstinget Kiruna lasarett, så lekte alla ungar utomhus för att den nattarbetande föräldern skulle kunna få någon timmes sömn. De under förmiddagens vakna föräldrar hade god koll på ungarnas framfart mellan husen. Man kunde som barn få en smörgås med ett glas mjölk hos granmorsan, en åthutning av en annan förälder och tröst av en tredje. Närheten till skogen och den spännande sjön Övre Lombolo, sysselsatte oss ungar i oändlighet och fantasin skapade nya aktiviteter varje dag.  I sjön fångades spigg i halvrostiga en kilos Gevalie kaffeburkar av valsad plåt och i den spännande skogen fans oändligt många Tarzans och Kobåjsar. Skogen som upplevdes av oss barn som oändligt stor, var ett område med en ansamling fjällbjörkar i kuperad terräng, så här i betraktarens öga nära femtio år senare.

Trapphuset på Lombolovägen 5.

Till och med undertaket över bron hade vacker panel. De bärande konstruktionerna i vackert utförande, det ger mervärde i boendet.

Lombolovägen 5 i Sibirien.

Det kanske är något att tänka på för det nya Kiruna som nu skall formas. Kanske det inte behövs så många färdigtänkta miljöer för boende, kanske skall de utformas succesivt över en längre tid och låta de som bor stegvis utveckla närmiljön.

En Gruvfogdes reflektion

Från vänster. Ing Rune Backe, gruvfogde Helmer Lindmark (1901-1979).

Rensar i arkivet, känns oändligt stundtals, men ibland gör man ett och annat fynd. Greppar tag i ett gammalt nummer av LKAB:s personaltidning SKIP, från den 19 maj 1971. Här finns en liten berättelse som min morfar Helmer Lindmark (1901-1979) bidragit med. Kommer ihåg morfar som en stor berättare och sångare, men minns inte att jag sett att han någonsin skrev ner det han berättade. Därför var det extra värdefullt att få en nedteckning av honom.

Helmer Lindmark var aktiv i arbetslivet under en tid då ett nytt samhällssystem tog form, då ett välfärdssamhälle började utvecklas i industrisamhälles expansion. Lindmarks arbetsliv innehöll samma problemställningar som i vår samtid, dock i helt andra förhållanden och perspektiv som vi kan relatera till. Arbetsmiljö, personal- och bostadspolitik, är områden som är lika aktuella i gruvsamhället Kiruna än idag.

Det Helmer Lindmark återger är reflektioner från det långa arbetslivet och olika val han gjort. Berättelsen är lång, men jag skall ta med hela berättelsen oavkortad. För att illustrera det hela, så lägger jag in lite bilder från samma tid och miljö.

Ingress

Helmer Lindmark var, långt innan han gick i pension som gruvfogde 1963, en av de mera kända profilerna i Kiirunavara. Som de flesta andra av våra veteraner har han många minnen från gångna skift i gruvan, och ibland kan han inte underlåta att göra jämförelser mellan förr och nu.

Efter att ha arbetat i LKAB i närmare 40 år och till 99% av tiden under jord, vill jag ge några glimtar av de arbeten, som jag sysslat med. Till att börja med så fick jag gå i handlastning i 9 år, sedan arbete i tappning från magasin, borrning på magasinen, ortdrivning, stigortsdrivning, schaktsänken och sista åren var jag arbetsledare.

Lastningsområdet där Helmer började sitt arbete vid LKAB. Helmer arbetade med det tunga handlastningsarbetet i nio år, innan han övergick till andra arbetsuppgifter.

I handlastningen måste man lasta minst 30 ton/skift för att få en dräglig dagspenning. För tonpriset var bara 68 öre/ton. Tappningen kan inte på något vis jämföras med den tappning som numera finns, för från magasinen fick man tappa för hand med handlagg och skjuta vagnar för hand. I borrning på magasin borrade man med handvändna maskiner d.v.s. torrborrning och med 6 skärs kolstål, mejselstål fanns inte då. Vid stigortsdrivning fanns ej heller något annat borrstål ej heller alimackhissar, så man fick bygga ett stenvägg av timmer i ett hörn av stigen. Som ex. kan jag nämna om drivning av en stigort på 3 x 3 m i mycket hårt gråberg, så fick man slöa 9 st. borrar för att få ett hål på 1,8 m. Man måste ha minst 18 st hål för att kunna skjuta en salva, således fick man med luftspel köra upp 172 borrpinnar för att få ut en salva färdig borrad. Jag hade fyra stycken borrare då vi drev in en järnvägstunnel, då var jag skjutare åt dessa mannar som borrade samma salva med R.W.T.-80 maskiner, så man kan ju förstå vilket buller det var i hårt gråberg. Jag räknade ibland hur många borrpinnar dessa fyra borrare slöade under ett skift, och det högsta antalet per skift fick jag 340 st. borrar. Ja, det var några glimtar av mina arbeten på 20- och 30-talen.

Handlastningsarbetet var mycket skadedrabbat. I medeltal arbetade man som handlastare i maximalt fyra år.

Det enda skyddet vid sprängning, var ett grovbyggt skjul beläget på en höjd bredvid arbetsområdet.

Vid tunneldrivning i hårt gråberg, gickt det många borrstål. Det hårda berget slöade snabbt ner det mjuka stålet.

Utsikten från Pall 100, var milsvid. men sällan kunde gruvarbetrna njuta av den. Det hårda arbetet sög kraften och intresset av det under arbetstid.

Borrningen var ett av de mest arbetsmiljöfarligaste momenten i gruvarbetet. Dammet från borraggregaten satte sig i lungor och förosakade stort lidande och i många fall en plågsam död, för gruvarbetaren.

Kall stuga

Här lite om bostadspolitiken under 20- och 30-talen i LKAB. Det var ej behovet av bostad som var avgörande, utan tydligen arbetets art, således hade en handlastare ingen eller mycket liten chans att få bostad hos LKAB. Genom brand blev jag husvill 1927, och gick ned till bolagets bostadsförmedling, vilken då förestods av en kvinna, jag fick nyckeln till en förfallen stuga som bolaget ägde. Stugan låg efter järnvägen mot Kalixfors. Det fanns ingen väg, men friluftsmänniska som jag var så hade jag skidor så jag kunde komma till den utlovade bostaden. Framkommen dit så fann jag att utan spade och yxa kunde jag ej komma in. Sedan jag varit och skaffat dessa verktyg, och kommit in så fann jag bara snö och is inne i huset. Den var nämligen så i jorden, att under sommaren hade vatten runnit in och senare frusit till is och snö, så jag ansåg det otänkbart att kunna flytta dit, helst som vi hade en liten baby endast 7 veckor gammal. Det var bara att återställa nycklarna och tala om hur saken låg till. Jag fick till svar av kvinnan på bostadsförmedlingen, att det bevisar bara att Lindmark inte är i behov av bostad. Jag blev förstås väldigt ledsen och i denna stund gav jag mig själv ett löfte: att inte besvära LKAB om bostad. Det löftet har jag faktiskt kunnat hålla.

Det rådde en ständig bostadsbrist i samhället Kiruna. Ofta fick familjerna bo i primitiva byggen utanför samhället.

Välj

Och så till sist lite om personalpolitiken. Jag var en intresserad fritidsjägare och under inskränkningsåren på 30-talet så i inföll älgjaktslovet just på de dagar, som jag skulle arbeta under veckan. Jag gick till överingenjören och begärde 2 dagars permission, och när han hörde skälet så blev det blankt nej. Eller han gav mig ett gott råd, att jag skulle välja, att bli älgjägare eller fortsätta i företaget. Fattig som jag var, så ansåg jag mig inte ha råd med att säga upp mitt arbete. Även då gav jag mig själv ett löfte: att inte besvära företaget med anhållan om permission, och även det löftet har jag lyckats med. Och så överlåter jag åt läsarna att göra jämförelser med förr och nu

Helmer Lindmark

Epilog

Berättelsen ger en bild av problem som även finns i vår samtid. Bostadsbrist, personalpolitik och arbetsmiljö. Skillnaden är att villkoren är annorlunda och de olika parterna har andra verktyg för att lösa problemen. Om vi i vår samtid anses ha lyckats med att lösa de olika problemen, överlämnar jag givetvis åt dig kära läsare att bedöma. Ett är då i alla fall klart, det behövs en tillbakablick emellanåt för att få perspektiv på vår samtid.

Tack Helmer för din berättelse.

Kiruna kyrka 100 ÅR

Hade förmånen att medverka vid Kiruna kyrkas 100-årsfirande den gångna helgen. Dagarna präglades av en rad olika arrangemang, både kyrkliga och profana. Oavsett vem man frågar, så har man en typ av relation till Kiruna kyrka. I de flesta fallen är det kopplat till begravningar, barndop, giftermål och musikarrangemang. Samtidigt finns en stark känsla för själva byggnaden och dess kulturmiljövärden, vilket inte nödvändigtvis har en direkt koppling till det kristna budskapet.

Det sista svaga förmiddagsljuset från solen som nu tar ledigt fram till 8 januari 2013, belyser svagt de vackra statyerna på kyrkans tak.

Innertaket i Kiruna kyrka inspirerar och ger en ständigt nya upplevelser, både inom arkitekturen och hantverket.

Kyrkan var fullsatt. I folkhavet kunde man se kända Kirunaprofiler, hitresta från övriga landet och utländska besökare.

Ständigt ger Kiruna kyrka en nya upplevelser. Det svaga polarskenet från gavelfönster och den stora lampkronan kompleterar varandra i ljussättningen.

Kiruna kyrka representerar ett kulturarv av högsta klass. Byggnadsstilen har influenser av ett flertal olika stilar, med rötter i 1890-talets nya och spännande arkitektur. Arkitekten Gustaf Wickman, som var studiekamrat till Hjalmar Lundbohm vid Chalmers, inhämtade influenser från både Europa och USA till sina arbeten. Betraktar man Kiruna kyrka, kan man urskilja drag från både Arts and Craft rörelsen i England och Shingle Style från USA. Till detta lade Wickman till, drag både från stavkyrka och Art Nouveau, eller Jugend som stilen benämns i Sverige. Slutresultatet blev en unik byggnad, älskad av hela Svenska folket – Norrbottens första kulturhus.

För ett riktigt kulturhus är Kiruna kyrka. En unik akustikmiljö, där Lundbohm redan från början ordnade välbesökta konserter med bland andra Sven Kjellman. Dessa konserter blev stommen till de Lappländska musikveckorna, kända över hela norden. Förutom musiken så utgör själfallet konsten i kyrkans utsmyckning, en annan del av kulturhuset Kiruna kyrkas helhet. Kiruna kyrka inspirerar som byggnad till ett aktivt kulturskapande, bara genom att vara den byggnad den är. Arkitekter, konstnärer, musiker, författare och andra konstutövare har i hundra år låtit sig inspireras och utvecklas av denna unga, men redan ikonförklarade skapelse, som Kiruna kyrka faktiskt är.

När kyrkan invigdes den 8 december 1912, erhöll kyrkobesökarna en porslinskopp med tillhörande fat. Totalt så gavs 3 000 porslinskuvert kopp med fat, till de besökare som kom till invigningen. Nu vid 100-årsfirandet togs en ny porslinskopp med fat fram i 1 000 exemplar, som alla besökare av söndagens högmässa kunde mot uppvisande av program för den bevistade högmässan.

Originalkoppen som alla besökarna fick den 8 december 1912.

De nya kopparna den 8 december 2012.

Som före detta kyrkvärd i Kiruna kyrka så känner jag igen de flesta trogna gudstjänstbesökarna. Dessa brukar komma till gudstjänsten ungefär tjugo minuter innan korumet startar. När en äldre kvinna kom in i kyrkan blev hon förvånad över att kyrkan i det närmaste var fullsatt redan. Hon såg sig omkring och blickade mot området i kyrkan där hon brukar sitta, varefter hon vände sig mot mig, nickade och sa tyst

–          det är många ”koppkristna” här idag.

Hon syftade givetvis på alla de som kommit till högmässan enbart för att få jubileumskoppen.

Ett varierat program var det hela lördagen, från klockan 10.00 på förmiddagen till sena kvällen. Föreläsningar, gudstjänster på minoritetsspråken meänkieli och samiska.

Lars Ánte Kuhmunen jojkar med inlevelse vid den samiska gudstjänsten.

Bo Lundmark tillsammans med sin kollega, tog initiativ till att samla in kollekt till de strejkande familjerna.

På plats fanns bland alla övriga präster även Bo Lundmark. Det var han och kollegan Thure Eriksson, som unga prästkadidater tog initiativet att låta kollekten gå till de strejkande familjerna i Malmfälten. Åtgärden sågs inte med blida ögon från stiftets håll, men kollekten inbringade över 7 000 SEK i Kiruna kyrka den fjärde söndagen i advent. Temat för gudstjänsten var ”Hör rösten som ropar i Kiruna”. Sedan hölls liknande gudstjänster över landet, där kollekten togs upp för de strejkande gruvarbetarna. Totalt inbringades i Jukkasjärvi församling över 30 000 SEK, från alla kyrkor.

Koppkristna, kristna och andra besökare, tätt sittandes i en fullsatt kyrka.

Det var en spännande helg i firandets tecken för Kiruna kyrka 100 År. Man fick umgås både med vanliga kyrkobesökare, koppkristna och andra kultur- och historieintresserade Kirunabor från när och fjärran.

Höstturen 2012 – en annan väg

Livet är ju beskaffat på det sättet, att det man planerar, inte alltid går att genomföra fullt ut. Så även med efterlängtade fjällturer. Planen var att vandra från Katterjokk – Gatterávri – Hoiganvággi – Gorsavággi – Abisko. Familjeangelägenhetar ändrade på dessa planer, då tiden för vandringen krympte. Vi valde då en alternativ tur, för på fjället skulle vi – ingen kompromiss! Vi beslöt oss för att på två nätter ta oss upp till Gorsavággi via Nuolja – Slåttatjåkka – Frippes fall.

Nere vid Abisko rådde en febril aktivitet, eftersom den stora vandringstävlingen var igång. Vi vägde i alla fall våra ryggsäckar och begav oss sedan mot linbanan. Här vid linbanan var det i princip vindstilla och lagom temperatur, så det verkade bli ett bra vandringsväder. Väl uppe vid bergsstationen på Nuolja, var det storm och runt 6 grader i luften – friskt med andra ord.

På plats i Abisko så var det ompackning av utrustningen, för vägning vid STF- stationen.

Ryggsäckarna med all utrustning vägdes inför turen.

Vid liftstationen var det vindstilla, vilket lovade gott inför fortsättningen.

Väl uppe på fjället Nuolja, var det full storm och endast sju grader varmt. Efter en liten stunds vandring, hade vi det mest kända fjällmotivet på vår södra sida.

Innan vi gick in i det stormiga passet mellan Slåttatjåkka och Lulip Čahtčenjoaski, fick vi en vacker vy ut över Torneträsk mot riksröse 272.

På fikastället låg resterna av en käke, från en ren.

Vi gick ganska snabbt fram till passet mellan Slåttatjåkka och Lulip Čahtčenjoaski. Här stormade det ordentligt från öster, kändes som att gå i en snöstorm och man stod stilla helt och hållet. Mot väster öppnade det sig en fantastisk utsikt över Torneträsk in mot riksröset 272 och Bolnoluokta. På sluttningen av Slåttatjåcka tog vi en välbehövlig paus och fikade. När jag ställde ned min kosa upptäckte vi att vi satt i princip på ett gammalt renskelett. Vi vandrade vidare hela tiden på en höjd av 1 000 meter och högre. Vårt mål denna dag var att ta oss fram till ”Frippes fall”, beläget en bit upp på bergssidan väster alldeles ovanför Kårsavaggestugan.

Väl framme vid Frippes fall, hittade vi den enda möjliga tältplatsen. Ett fantastiskt underlag och en fin utsikt.

Frippes fall. En alldeles utmärkt plats att duscha sig på, om det inte är sex grader i luften, regn och vind.

Väl framme så hittade vi till slut den enda minimala men underbart mjuka tältplatsen på platsen. Ett mjukt underlag och en utsikt som vid klart väder måste vara bland de finaste i fjällvärlden. Nu var det regntunga moln, dimma och kyligt. Tältet slogs upp utan problem och en välbehövlig middag intogs, livsandarna vände åter. Det kändes inte helt naturligt att ta sig an Frippes fall och duscha så här på kvällen. Regn hård vind och kyla dämpade effektivt lusten till detta.

Morgonen efter, så siktade vi en liten glugg av ljus på den regninga och dimmiga himlen.

Morgonen bjöd på lite klarare sikt. Här och var kunde man se en lucka i molntäcket, som gav hopp om bättre väder och sikt. När man ändå är på plats vid Frippes fall, kan man ju lika gärna pröva denna naturliga dusch. Jag kan lova att det gick väldigt fort, så fort att fotografen fick bilden när man är på väg in i fallet och precis lämnat det. Detta ger förmodligen inget diplom, men kanske ett hedersomnämnande av Håkan Friberg.

Från tältet kunde man se hela STF-s stuganläggning i Kårsavagge.

När det klarnade så kunde man se STF anläggningen i Gorsavággi. Vi startade nedstigningen i mulet väder, men efter hand så klarnade det upp och vi fick en fin sikt i hela dalen. Vid raststället kunde vi konstatera att det var ovanligt mycket vatten i de små jokkarna, trots att vi var inne i augusti månad.

Jokkarna var överfulla och svåra att passera, trots att vi var inne i mitten av augusti månad.

Det var en fin tältplats vid Kårsavaggestugorna vi hittade.

Efter tältslagning och mat, gjorde vi en tur längts upp i dalen för att få en skymt av jökeln. Dessvärre var det dimma och regn.

Väl framme vid Kårsavaggestugan, slogs tältet upp och vi intog en välbehövlig lunch. Sedan bar det iväg vidare upp i Gorsavággi för att få en skymt av Gorsajökeln. Dessvärre låg en tung dimma längre upp i dalen och det började stänka lite vatten från ovan här och där, därför beslöt vi oss för att återvända till tältet och Kårsavaggestugan.

Morgonen efter packade vi ihop tält och övrig utrustning, åt frukost och började vandra ned mot Abisko. Morgonen var klar och fin så vandringen blev lätt och snabb. Mellan Gaskkamus och Vuolimus Gorsajavri, simmade en lomfamilj omkring. De var skygga och hade koll på oss hela tiden. Ganska snabbt efter lunchrasten var vi inne i Abisko nationalpark och en stund senare framme i Abisko. Abisko Turiststation var överfull av trötta deltagare i Fjällräven Classic.

Morgonen bjöd på kalasväder. Det var vindstilla och vackert nedanför Kårsavaggestugan på morgonen.

Kårsastugan var fullbelaggd denna natt. På morgonen gjorde sig alla färdiga för avfärd.

Lomfamiljen var skygg och ville inte bli närmare fotograferad.

Slutligen kan understrykas att detta är en fin tur, lagom för två till tre övernattningar. Att gå på höjden fram till Kårsvaggestugan är verkligen att rekommendera. Är det sedan sol och varmt, så är även Frippes fall en höjdare att svalka sig i.

Iso Gruvivaara – tankar kring en gruvlämning

Norrbotten har en hel del forn- och kulturlämningar efter gruvverksamhet i olika tidsåldrar. Gruvverksamheterna har i huvudsak handlat om utvinnandet av koppar, silver och järn, där järnet haft och har en dominerande ställning. De mest spännande lämningarna efter gruv- och förädlingsverksamhet finns belägna i det inre av Norrbotten i närheten av fjällregionen. Koppargruvan på den branta sluttningen av Iso Gruvivaara, är en sådan spännande plats.

Att titta upp mot den branta sluttningen, se varphögarna utslängda längs branten ger ett spännande och inbjudande intryck.

Jag tror jag var omkring 10 år när min morfar Helmer Lindmark (1901-1979) berättade om gruvan i Kurravaara. Att det fanns ett gruvhål, kanske fler, i berget längst bort efter vägen mot ”Stor-Karlsson”. Kort därefter så var jag tillsammans med far och någon av mina bröder där vid berget och letade. Denna gång fann vi inget gruvhål, men ett tiotal år senare så fann jag inte bara ett, utan tre gamla gruvschakt på det brantaste stället av berget.

Här börjar stigen mot berget. I början en traktorväg men sedan en stig och slutligen en snittslad väg, upp för branten.

Fyndigheten består i huvudsak av grönskiffer som med största sannolikhet är omvandlad basalt och innehåller små gnistor av kopparkis. I kvarts- och kalcitförande gångar i grönskiffern finns små anrikningar av kopparkis, bornit, svavelkis och magnetkis. Det var denna sammansättning som var utgångspunkten för det brytvärda fyndet vilket två bröder fiskesamer Olof och Johan Riemi fann 1747 och tipsade malmletare om.

Fougt

Det var den omtalade, energiske malmletaren och bruksägaren Nils Petter Abrahamsson Fougt (1723-1793) som var personen bakom koppargruvan i berget Iso Gruvivaara. Fougt föddes i Nedertorneå församling och var son till dåvarande kyrkoherden i församlingen Abraham Fougt (f 1684).  Fougt verkar ha varit en driven bergsman, då han drev fyra olika gruvor samtidigt samt en hytta i Vuolusjoki. Två av Gruvorna var belägna i fjällmiljö, nämligen Sjangeli och Ragisvare. Sjangeli är beläget ca två mil söder om Riksgränsen stationssamhälle och har varit i drift vid olika omgångar med start i slutet av 1690-talet. Ragisvare är beläget rakt öster om Salmi by i östra delen av Torneträsk.

Gruvschaktet

Vid min senaste vistelse i stugan belägen Kurravaara, besökte jag åter denna spännande gruvmiljö. Miljön är spännande på många olika sätt. Dels så är själva geografin spännande med berget som reser sig som en mur i den täta gamla skogen. Dels så är den historiska miljön fascinerande om man ägnar sig en och annan tanke kring forna tiders gruvverksamhet.

Gruvverksamheten i dessa ensligt belägna gruvor är både förståelig och motsägelsefull. Jag kan förstå intresset att finna ädel metall, som i förlängningen kan bygga en kontinuitet av välstånd och etablering under en lång tid framöver. Motsägelsefull med anledning av kostnaderna, både i fråga om kapital och arbetsinsats för att överhuvudtaget få fram någon metall alls.

Rent teknikhistoriskt så krävdes det en oerhörd insats för att bryta den ringa kopparmalm som fanns i gruvberget. Exempelvis så behövdas drygt 20 kubikmeter ved i tillmakningsprocessen, för att spräcka loss ett ton fast berg. Den som eldar med ved, vet vilket arbete som ligger bakom denna anskaffning. Ur detta ton berg kunde man måhända erhålla 4 till 7 procent malm. Malmen skulle sedan bearbetas i minst fem olika stadier, innan produkten var färdig.

Visserligen fanns gott om ved i den omkringliggande skogen, men den skulle tillredas, torkas och forslas upp till själva brytningsmiljön. När man tänker på dessa moment, måste man även erinra sig att det mesta av veden togs fram med primitiva metoder, med yxa. Sågen är i själva skogsarbetet ännu inte utvecklat. Däremot var såg tillsammans med bilan, de viktigaste verktygen när stockar skulle ämnas till för konstruktioner i byggverksamheten, gruvschakten och övriga anläggningar.

Kopparmalmsbearbetning

De fem olika grundstegen i kopparmalmshanteringen var vid denna tid kallrostning, skärstenssmältning, vändrostning, kopparsmältning och garning. Det första steget kallrostningen, var till för att i första hand bli av med större delen svavelföroreningar. För kallrostningen grävdes så kallade rostgropar, som på tre sidor skulle vara omgärdade av stenmurar. I botten lade man ved och ovan på detta kopparmalmen från gruvschaktet. Processen skötte sig själv i princip och elden hölls vid liv med hjälp av den svavelhaltiga kopparmalmen. Dessa rostningar kunde pågå i två till åtta veckor, beroende på svavelhalt och mängd malm.

Efter detta så vidtog skärstenssmältningen. Skärstenssmältningen gjordes i fyrkantiga ugnar, där man kunde komma upp i en temperatur på omkring 1 100 grader. Kopparmalmen smälte och samlades på botten av ugnen. Just formen av kopparmalmen efter denna process kallades för skärsten. Sedan blev det vändrostning av kopparmalmen. Vändrostningen var till för att ytterligare rena kopparmalmen från i första hand svavlet. Vid vändrostning användes i bland upp till fem olika vändrostugnar. Man började med den första ugnen och lät denna brinna ut. Därefter flyttade man kopparmalmen till nästa ugn och lät den brinna ut även där, för att sedan förflytta kopparmalmen till nästa ugn och nästa ugn, tills man fått bort de mesta av föroreningar i kopparmalmen. När man tömt den första ugnen på kopparmalm, sattes genast en ny kopparmalmlast i den första ugnen. På så sätt arbetade man tills all kopparmalm passerat alla fem ugnar. Vid Läppekoski i Vittangiälven, kan man se lämningar av dessa vändrostugnar väldigt överskådligt.

När vändrostningen var klar så startades själva kopparsmältningen. Detta var en reduktionsprocess för att ta bort kopparoxiden ur malmen, som bildats då syret kom i kontakt med malmen i samband med vändrostningen. Kopparsmältningen genomfördes i smälthyttan. Smälthyttan hade en blåsbälg, som tryckte in syre i eldhärden, för att åstadkomma så hög temperatur som möjligt för smältningen. Smältningen kunde ta två till tre dygn, beroende på kvantiteten kopparmalm. Efter smältningen var det dags för garning. Garningen var den slutliga reningsprocessen för kopparmalmen. Garningen var i princip en ny omgång i själva hyttan, för att få fram så ren kopparmalm som möjligt. Blåsbälgen drevs av vattenkraft från den närliggande bäcken.

Dyra projekt

När man tränger lite djupare in i själva processen, inser man att själva kopparmalmutvinningen var en både omständig, energi- och personalkrävande aktivitet. Därför var det en förutsättning att den som drev verksamheten hade bra ekonomisk uppbackning och omfattande privilegier för vedbrand till både tillmakning och bearbetning av kopparmalmen.

Fougt drev de tre gruvschakten i berget mellan åren 1749-1755. Samtidigt så bröts under hans ledning även kopparmalm i Sjangeli, Ragisvare och även Pahtavaara. Malmen från dessa fyra gruvor togs till den nyuppförda hyttan i Vuolusjoki. Fougt fick tillstånd att nyuppföra en hytta vid bäcken, på andra sidan mitt emot den äldre hyttan som drevs under 1600-talet. Senare fanns storslagna planer för Vuolosjoki, av en annan bergsman. Det var bruksägaren Abraham Steinholtz, som 1764 ansökte om att få anlägga ett större smältverk på platsen. I projektet döptes platsen om till Sofieström, efter Steinholtz gemål. Men projektet blev aldrig klart.

Vad finns kvar – och var finns det?

Karta över området. Alldeles vid bokstaven o i namnet Koivuvaara, är gruvschaktet beläget. I bildens övre högra del syns utloppet av Vuolosjärvi, där hyttan var belägen.

Om du vill besöka denna spännande gruvmiljö, så gör du det enklast på följande sätt. När du färdas från Kiruna efter Kurravaaravägen, skall du stanna fordonet innan raksträckan ned till byns vändplan vidtar. Vägen du stannar vid heter enligt vägskyltningen Leväniemivägen. Namnet är förövrigt enligt min mening felaktigt, då ingen geografisk eller historisk plats med detta namn finns i området. Däremot finns Levävuoma.

Sedan promenerar man längs denna skogsbilväg tills den tar slut vid en stuga. Här vid stugan kan man tydligt se gruvberget och även de varphögar som ligger omedelbart under gruvschakten. Sedan är det bara att börja gå efter skogsstigen, tills man kommer fram till berget.

Vid den gamla stugan börjar stigen fram emot gruvberget.

Väl uppe vid gruvlämningarna, får man lön för mödan. En vidunderlig utsikt bjuds man på, efter slitet upp för bergssidan. Det kvarvarande intakta gruvschaktet är ca 15 meter djupt och helt vattenfyllt. Vid dess ytterkant kan man skönja en byggnadskonstruktion i form av ett grovt timmer. Detta utgör förmodligen del av den konstruktion som schaktet var överbyggt med.

Från gruvschaktet är det en fantastisk utsikt. Förmodligen hade de som arbetade vid gruvan, inte tid och tillfälle att uppskatta utsikten.

Har man med sig en stark lampa, gärna vattensäker, så kan man lysa ned i gruvschaktet och se bland annat en intakt gruvstege från 1700-talet, samt bergbultar inslagna i berget på olika ställen. Strax vänster om gruvschaktet finns lämningar av den gruvstuga som fanns på plats till de som arbetade i gruvan.

Det vattenfyllda gruvschaktet. Namngivningen ”Abrams skärpa” eller som det står i andra källor ”Abrahams skärpa”, syftar förmodligen till Nils Petter Abrahamsson Fougts far, som hette Abraham.

Alldeles vid ytan av det vattenfyllda gruvschaktet, kan man vid dess yttre kant se lämningar av den överbyggnad som fanns. En stock ligger kvar och avslöjar del av konstruktionen.

Blickar man norrut från Iso Gruvivaara, kan man skymta fjällen vid Torneträsk. Bland annat Ragisvare, där en av gruvorna var belägna.

Till höger om det vattenfyllda gruvschaktet, kan man se grunden av den gruvstuga som fanns uppförd vid gruvan.

Från Iso Gruvivaara kan man även se platsen där själva hyttan var belägen. Vuolosjoki, eller Sofieström, som det även namngavs.

Nedanför ligger Kurravaara by. Byn har under senare år expanderat kraftfullt och dess innevånarantal har stigit till omkring 300 personer permanent boende.

SammanfattningPlatsen är väl värd ett besök, där man får en spännande teknikhistorisk överblick över en 1700-tals gruvmiljö. Om man sedan kompletterar detta besök med en tur till Vuolosjoki och Läppekoski/Pahtavaara, får man den fullständiga bilden över ett gruvtekniskt system, för över två hundra år sedan.En annan dimension av verksamheten som man efter besöket kan fundera på, är människorna kring systemet. Hur många människor behövdes det för att driva de fyra gruvorna? Hur många var sysselsatta med efterarbetet? Hur gjordes alla besvärliga transporter? Var bodde dessa människor och hur levde de?

God tur

Med Loktaĉohka som bas Del III

Förra turen till den mytomspunna toppen ”Piran” var en fin tur, med klart och fint väder. Denna morgon beger vi oss på en tur in mot ”Måndalen”, det sterila landskapet i Kåppasmassiven. Morgonen bjöd på låga molnbankar och bitvis dålig sikt men inget regn i alla fall.

Låktastugan försvann in i dimman, när vi tog höjd och omslöts av molnen.

Ibland så lättade de tunga molnen och visade upp ett vackert landskap. Det gälde att passa på.

Man förstår varför området kallas för ”Måndalen”. Sterilt och bitvis svårgången terräng med stenskravel.

Från själva Låktastugan går man rakt söderut, upp på Gohpćohkka. Turen har den karaktären att man får en bra höjd på en gång och därmed en fin utsikt, om det är klart väder vill säga. Vi hade bara klättrat en liten bit, då molnen omslöt oss, tätt.

När man kommer upp en bit på berget, så skingras molnen bitvis och men får en skymt av landskapet, men bara en kort stund. Man förstår väl, varför området kallas för Måndalen. Det är sterilt, stenigt och bitvis svårgånget. Men i skrevor och mellan stenblocken så biter sig lavar och enstaka blommor sig fast. Färgprakten blir något extra, när omgivningen utgörs av stenblock i olika nyanser av grått.

Färgprakten blir stark i den gråa omgivningen

Vi kommer fram till raststället, vid vadet över en jokk som kommer från Måndalen och dess evuga snöfält. Utsikten är verkligen fin, för vi har tur att molnen skingras under rasten. Från vår position, så kan vi blicka ned mot Latnjavaggi med den klara sjön längst ner.

Ett vackert rastställe, med fin utsikt över dalen och den klara sjön.

Efter rasten tar vi oss mot ”Harpasset”, där jag vid några tillfällen tidigare vandrat i kompakt dimma. En gång faktiskt under vintern med skidor i väldigt dåligt väder. Nu med den bitvis klara sikten, så ser man verkligen hur brant det är i detta pass.

”Harpasset” där man färdats många gånger, sommar som vinter.

I klart väder förstår man verkligen hur brant det är vid Harpasset.

När vi vandrar längs dalgången i övre delen av Guoblavággi, så stöter vi på den mycket informativa vägvisaren. En stolpe med ett antal skyltar som skall visa riktingen in i de olika dalgångarna. Skyltarna är oläsliga och har sedan länge vridit sig i andra riktningar än de verkliga. Kanske borde just denna skylt rustas upp, eftersom det är en strategiskt punkt i dalgången med många vägval.

En vägvisare där de oläsliga skyltarna pekar åt fel håll.

Väl ute ur dalen väljer vi att gå den led som är markerad på kartan, som går vidare till Låktastugan. När jag var stugvärd på Låkta, 1982/83, så var det som idag är en öppen sjö, faktiskt ett snöfält som låg året om. Därför var jag väldigt förvånad för ett antal år sedan då jag kom från Måndalen och inte kunde gå genom snöfältet – det hade blivit en sjö.

Översta delen av dalen, som för trettio år sedan var ett snöfält året runt.

Nåväl. Vi följde den på alla kartor markerade leden. Den gick till en början att följa, trots den bitvis branta och svårgångna terrängen. Jag vill inte rekommendera denna väg, särkilt inte i dåligt väder, då det finns stor risk för att ramla eller göra sig illa på annat sätt.

Bitvis brant och svårgången markerad led.

Till slut kom vi i alla fall fram till Låktastugan och efter en välbehövlig bastu, så blev det en sedvanlig trerätters middag. Innan vi lade oss för nattsömn, kom vi överens om att nästa dag så skulle vi på hemvägen bestiga Luoktaćohka, men det är en annan berättelse.

Nyord för folket

Moffa Curt Persson och dottersonen Isak Persson. Foto: Evelina Persson 2012.

Att samtala med unga människor, ger mig en nyansrikedom i språket. Unga människor är inte rädda för att bygga nya ordformer. Unga människor är inte heller främmande för att hitta nya beskrivningar av företeelser och använda det befintliga språket på ett nytt sätt.

Min femårige dotterson Isak är något av en mästare i orduppfinnande och ordanvändande. Möjligtvis beror det på att han är tvåspråkig, med ett minoritetsspråk som likvärdigt det svenska språket. Han är orädd att använda och utveckla språket, oavsett om vem han förklarar för.

Under senhösten så samtalade vi över telefon en kväll. Jag frågade som morfäder har för vana göra, vad han gjort på dagis, om maten var god och liknande alldagliga frågor. Efter ett tag så resonerade vi vidare om att det var ett tag sedan han hälsade på här nere i Gammelstad. Jo det höll han med om. Det var ju så mycket att hinna med. Dagis, lekandet och andra åtaganden, som en ung man har. Till sist så frågade jag när han kommer till morfar och hälsar på? Han dröjde lite på svaret, men sedan kom det klart och okomplicerat;

–        jag kommer nästa gång, morfar.

Självklart. Visst är det så, han kommer ju nästa gång.

 

Samtalet gick vidare och jag ställde frågan vad han och kamraterna gör på dagis, är det något bus eller sånt?

–        Jo det är det. Bekände han.

–        Jasså, vad då för bus. Frågade jag vidare?

–        Vi bygger kojor med filtar och stolar.

–        Jaha, men det är väl inte så busigt.

–        Nä, det är det inte. Men vi berättar inte för dom.

–        Dom?

–        Nä.

–        Vilka då. Frågade jag nyfiket.

–        Vi berättar inte för Gubblorna.

Det tog en stund innan jag knäckte koden. Gubblorna var hans samlingsbegrepp för vuxna gubbar och gummor, ett fullkomligt genialiskt och självklart ord.

Dottern ringde häromdagen och berättade om ett annat utryck, som dottersonen hävt ur sig vid middagsbordet, föregående kväll. De satt och åt middag och konverserade lite som vanligt, när han plötsligt slutar äta och sitter tyst och stilla. Min dotter frågar vad som står på? Då säger han helt naturligt

–        Prata inte nu mamma, jag lyssnar på tystet!

Ordmästaren Isak Persson vilar på Moffas soffa. Foto: Evelina Persson 2012

 

Varför kommer inte orden i språket lika lätt för oss vuxna? Har vi stängt dörren till fantasins språköppning, eller tillåter vi oss inte att ta ut svängarna. Tack och lov för dessa nya språkbärare, utvecklarna och nydanarna, som utan rädsla vågar utveckla språket åt oss stofiler.