Kulturmiljö till fjälls

Den gamla lokstallsruinen i Riksgränsen.

Industriarvet i fjällmiljö

Fjällvisteler sammanknippas oftast med naturupplevelser och strapatser utanför vardagens invanda lunk. Men i fjällmiljön finns även spår av tidigare industriverksamhet inom begreppet ”Framtidslandet”. En tid då de norra delarna av landet började ses som en slumrande skatt ur ett kolonialt perspektiv.

Kära hustrun och jag gjorde en senhöstresa till Abisko, för att få en sista barmarkstur innan snön kom till fjällmiljön. Det blev en intressant helgtur med stor vädervariation och vackra senhöstfärger. Helgvistelsen i Abisko inriktades på dagsturer och besök till intressanta kulturmiljöer. Spåren efter förra sekelskiftets spekulationer och satsningar i våghalsiga industriprojekt finns på många ställen i vår fjällvärld. Just denna betraktelse skall uppmärksamma tre objekt i det omfångsrika Torneträskområdet. Riksgränsens lokstallsruin, Kuokkel kopparfält och hotell ”Frys ihjäl”.

Lokstallsruinen Riksgränsen

Lokstallet i Riksgränsen omkring 1910.

Efter topptur till Nuolja, begav vi oss dag två på besök till Riksgränsen och den gamla lokstallsruinen. En vacker kulturmiljö, med en kort och spännande historia. När järnvägssträckningen Gällivare – Narvik byggdes under åren 1898-1902, var själva driften av den färdiga banan inriktad på ångkraft. Detta innebar att mellan varje station utefter banan, skulle det även finnas depåer för påfyllning av kol och vatten till ångloken. Längs hela sträckningen fanns det en station vid varje mil mellan Gällivare och Riksgränsen. Mellan stationerna uppfördes även tre banvaktarstugor, vilka alla var bebodda. Dessa banvakter hade uppgiften att övervaka att spåren var fria och framkomliga för ångloken och dess dyrbara last. Var annan banvaktsstuga hade även depå för påfyllning av kol och vatten.

I Riksgränsen uppfördes en magnifik stationsbyggnad och ett lokstall. Lokstallet var nödvändigt för att kunna härbergera ett flertal lok för malmtransporter. Därtill behövdes även reparationsmiljöer för den rullande materielen. Hela stationsmiljön i Riksgränsen var hårt väderutsatt, varför huvudverksamheten flyttades till Vassijaure/katterjokk stationssamhälle med start 1904.

Riksgränsen med stationsbyggnaden och lokstallet. Omkring 1910.

När sedan elektrifieringen av Riksgränsbanan genomfördes mellan åren 1915-1923, blev lokstallet i Riksgränsen överflödigt. Redan 1924 avvecklades succesivt verksamheten på platsen och byggnadens träkonstruktion monterades ned bit för bit. Idag finns stommen av natursten kvar, som ett monument över en industriepok. Det vackra stenarbetet är genomgående för alla byggnader och brofästen längs Malmbanan. En intressant iakttagelse är att LKAB: disponenten Hjalmar Lundbohm (1855-1926) var starkt involverad att införa byggnadskonstruktioner med svensk natursten som grund i industribyggandet.

Lokstallsruinen är en mäktig upplevelse, både i utförande och hantverksskicklighet.

Den järninfattade fönsterkarmen är med stor skicklighet monterad i stenpartiet.

Lokstallruinen är en fantastisk upplevelse i arkitektur, hantverk och skönhet.

När man befinner sig på platsen har man en känsla av att man är i en annan tid, kanske i en grekisk- romersk amfibieteater och inte i den Svenska fjällvärlden. Fortfarande kan man iaktta fantastiska detaljer i stensättningsarbetet. Fönsterinfattningarna i gjutjärn är ett mästerhantverk att beskåda.

Katterjokk Hotell frys ihjäl

Hotell Frys ihjäl innan STF tog över byggnaden.

Från Riksgränsen begav vi oss vidare till katterjokk för att beskåda det sista objektet från banbygget och perioden strax efter denna. I samband med banbygget uppfördes en mängd byggnader i Katterjokk. Bostäder, förmansmäss, matsalar, kraftverk, sjukstuga, stallar med mera. Genom bilder och kartmaterial kan man göra en uppskattning av mängden byggnader på platsen. Katterjokk låg väldigt strategiskt mellan Vassijaure och Riksgränsen, varför platsen var livligt trafikerad både under banbygget samt tiden efter. Efter banbygget köptes en byggnad för inrättandet av en naturvetenskaplig station på platsen. Detta var starten på Abisko naturvetenskapliga station. Byggnaden brann emellertid ner 1910, och en ny byggnad uppfördes i Abisko på platsen där nuvarande station finns.

Hotell Frys ihjäl, med STF flaggor och skylt ovanför ingången.

STF- gäster utanför Hotell Frys ihjäl.

En speciell byggnad i Katterjokk är den legendariska ”Hotell Frys ihjäl”. Denna byggnad uppfördes som ingenjörsmatsal 1898. När banan var klar övertog STF byggnaden 1902 och drev turistverksamhet i den. Efter den totala branden av den naturvetenskapliga stationen, hyrde STF ut sin byggnad för den naturveteskapliga forskningen fram till omkring 1912, då den nya stationen var klar att tas i bruk i Abisko. Sedan dröjer det fram till omkring 1935 när nästa verksamhet tar vid då Skid- och friluftsfrämjandet tar byggnaden i bruk. Föreningen planerade en utbyggnad av huset, men övergav planerna när man fick köpa billiga baracker från inlandsbanebygget som fraktades upp till Katterjokk. Nu stod den gamla mässen tom igen.

Anrika Hotell Frys ihjäl har gett upp.

Ett snart utplånat minne från industrimilön i fjällvärlden.

Växtligheten på fjället kan inte dölja förfallet.

Under andra världskriget användes huset av försvarsmakten och efter kriget lämnades byggnaden att bitvis förfalla. Kirunas lokala scoutkår använde byggnaden för lägerverksamhet, men då hade fiskare och jägare börjat demontera materail från byggnaden för att bygga fiske- och jaktkojor längs Vassijaure. Det är i samband med scouternas lägeraktiviteter som namnet Hotell frys ihjäl uppkommer. Det hade blivit så glest med material i väggarna så värme- och vindissoleringen var dålig, därav namnet.

Välgjorda snickerier trotsar förfallet.

Gamla gångjärn vittnar om avslutad verksamhet.

Till och med skafferiet hade vacker pärlspont i väggar.

Här syns det näver som användes till vind och fuktspärr i väggarna. Fortfarande fullt användbart.

Vassitjåkka vakar över spillrorna.

Den gamla ingången kämpar fortfarande mot tiden och vädrets alla makter.

Huset förföll sakteliga under åren. Jag kommer själv ihåg när man i tonåren hade friluftsdag och besökte platsen. På den tiden åkte man med tåg ”Karven”, till Katterjokk, långt innan mellanriksvägen kom till. Då stod huset fortfarande upp i sin prakt och taket höll relativt tätt. Idag har huset gett upp kampen mot väder och vind. Vid vårt besök i september 2013 hade huset rasat ihop fullständigt. Men fortfarande är det värt ett besök.

Koukkel kopparfält

Stationshusen ser ut som små monopolfigurer i foten av mäktiga Låktatjåkko.

Samma dag drog vi vidare till Kopparåsen. Kopparåsen stationssamhälle har fått namn efter de kopparfyndigheter som finns norr om platsen. Efter en stunds vandring så vänder vi oss om och betraktar stationssamhället Kopparåsen. Husen är som små monopolspelpjäser i skuggan av den mäktiga Låktatjåkko.

Kuokkelstugan till höger och en försvarshög vid kopparfyndigheten.

Den gamla gruvstugan från 1897 är fortfarande mycket gott skick. En förening äger och sköter om den på bästa sätt.

Kopparfyndigheten vid Kuokkel har varit känd ganska tidigt. Redan Hjalmar Lundbohm utförde undersökningar i området sommaren 1894 då han var stationerad uppe i Sjangeligruvan för fältarbete. Klart är ändå att ingenjören Alwin Jacobi (1854-1905) inmutade fyndigheten, i akt och menig att bedriva gruvbrytning där. Han lät bedriva omfattande försvarsarbeten i området och även uppföra en gruvstuga för ändamålet. I samband med att Riksgränsbanan blev färdig bildade han 1902 ett bolag, Aktibolaget Kuokkula Malmfält. Planerna för brytningen var stora och beräkningen var att minst 500 personer skulle kunna vara sysselsatta i full produktion vid gruvan.

Tydliga försvarshögar på Kuokkelplatån.

Längs bort syns Toneträsk och till höger Paktajaure.

Den vackra vinföljen på Kuokkelstugan visar även riktningen för vandraren.

Nu blev det emellertid inte så. Jacobi avled redan 1905 och sommaren innan hade arbetet avbrutits. På platsen finns idag (2013) en hel mängd kulturmiljölämningar att beskåda. Ett stort antal försvarshögar ligger utspridda i terrängen och visar på ett pedagogiskt sätt hur man gick till väga för att försvara sin inmutning. Gruvstugan som uppfördes är i gott underhållet skick och ägs av en förening som sköter om den varligt. Även rester från andra byggnader finns kvar i landskapet och många spår efter kopparmalmsbrytningen. Spår som schakt, räls efter ett decauvillspår för transport och en hel del annat. Dessutom är det en fin utsikt åt alla håll i området och gott om bra tältplatser.

God KulTur