En bemärkelsedag i Torne lappmark

Rautasälvens inlopp i Torneälven beläget i Torne lappmark Lannamaa.

Den 16 mars infaller Kvenfolkens minnesdag. Dagen innan, lördagen den 15 mars genomför Kvenlandsförbundets styrelse ett arrangemang i Kiruna Folkets Hus, där bland annat en föreläsning om Kväners historia av Bjönar Seppola från Skibotn i Norge ges, samt en allmän information från Kvenlandsförbundet.  Jag kan dessvärre inte vara där då detta uppmärksammas eftersom jag befinner på annan ort då, men jag vill gärna uttrycka mig om vad jag känner för detta och vad detta uppmärksammande innebär.

Ur ett svenskt nationellt perspektiv finns det fem erkända nationella minoriteter i Sverige. Dessa är judar, romer, samer (som även är ett urfolk), sverigefinnar och tornedalingar. De historiska minoritetsspråken är jiddisch, romani chib, samiska, finska och meänkieli i alla förekommande varieteter. Gemensamt för minoritetsgrupperna är att de har befolkat Sverige under lång tid samt att de utgör grupper med en uttalad samhörighet. De har även en egen religiös, språklig eller kulturell tillhörighet och en vilja att behålla sin identitet. I dagsläget har Kvenlandsförbundet ännu inte vunnit erkännande, sett ur ett statligt perspektiv.

Denna bemärkelsedag är viktig ur många olika perspektiv, men kanske främst för att ytterligare ta några steg i självidentifikationens resa för den meänkielitalande minoriteten. Mitt eget förhållande till Tornedalen har många bottnar och ingångar som ständigt erövrar nya kunskaper, både vad gäller mitt perspektiv till begreppet tornedaling och företeelsen Tornedalen. Trots min korta livsvandring har jag ett långt förhållande till Tornedalen och de meänkielitalande grupperna, både i mitt privata liv såväl som mitt arbetsliv. I min för tillfället tjänstlediga roll som landsantikvarie, får jag ständigt frågor kring vad är Tornedalen och vem är tornedaling, med efterföljande mer eller mindre komplicerade historiska frågeställningar.

I min bok På disponentens tid – Hjalmar Lundbohms syn på samer och tornedalingar, ventilerade jag frågeställningen lite grand på ytan. Rent formellt höll jag mig till den av staten lagda definitionen av tornedalingen som nationell minoritet i Sverige. Jag beskrev som exempel även lokala benämningar på folkgrupper som talar ett av flera olika varieteter av meänkieli, nämligen folkgruppen lantalaiset. Benämningen lantalaiset är den benämningen som används på den meänkielitalande folkgruppen i främst Torne lappmarksområdet innefattande både Gällivare- och Kiruna kommuner.

När jag växte upp benämndes aldrig folken i byarna Kurravaara, Jukkasjärvi eller de meänkielitalande bosättningarna längs övre delen av Kalix älvdal för tornedalingar, benämningen var lantalaiset. Rent fysiskt så har jag vid flera tillfällen haft förmånen att färdas på Torneälven från Torneträsk hela vägen till Haparanda, jag har upplevt den fysiska Torne älvdal och kunnat betrakta bosättningarna från älvsidan, för vilken vy de var anlagda. Älven var pulsådern, kommunikationsleden och berättelsernas eviga verktyg. Detta perspektiv har även hjälpt mig att se skillnaden mellan bosättningarna och folkgrupperna främst ovan Lappmarksgränsen och de längre ned i älvdalen belägna byarna.

I det nu pågående revitaliseringsarbetet för de nationella minoriteterna anser jag att även de olika folkgrupperna inom meänkielitalande miljöerna i de nordliga delarna av Torne lappmark bör stödjas i sitt självidentifikationssträvande. Mitt eget bidrag till detta blir att fullt ut ta till mig benämningen lantalaiset på den folkgrupp som verkar i den övre delen av Torne lappmark och använda detta i mitt fortsatta skrivande då jag berör detta geografiska område, eller denna folkgrupp. Jag kommer även i mina egna föreläsningar att tillämpa detta begrepp, för att stödja självidentifikationen och arbetet för de enskilda folkgruppernas strävan efter identitetsdefinition och synliggörande av sin levande historia.

Kurravaara by, belägen vid en vik av Torneälven. En boplats för lantalaiset.

Den vilja och kraft som finns i de lokala grupperna som arbetar med att synliggöra kulturspåren av lantalaiset är beundransvärda och oerhört betydelsefulla –  både för självidentifikationen men även för forskarsamhället. Genom exempelvis det arbete som ortnamnsgruppen i Kurravaaraområdet gör med att systematiskt tillgängligöra de gamla namnformerna i den lokala geografin, skapar de även ett ökat intresse och självkänsla för oss som inte fick denna kunskap genom vår egen uppväxt. Detta arbete är värdefullt ur många olika perspektiv, inte minst inom den akademiska historieforskningen.

Låt därför den 16 mars även bli en manifeststation för synliggörandet av lantalaiset som folkgrupp i Torne lappmark i övre Torne- och Kalix älvdalar. Denna manifestation innebär att lantalaiset som folkgrupp kan stärka sin självidentifikation och delge ytterligare kunskap om en av de meänkielitalande folkgrupperna i Torne lappmark.

Internationella kvinnodagen och historiska perspektiv

Då är det dags igen för den internationella kvinnodagen. Det är en angeläget viktig dag för framförallt männen i samhället. Dagen då man till mans borde gå till sin egen historiesyn och hur den förmedlas. Som historiker är jag medveten om att historien skrivs av män, med mäns perspektiv och värderingar. Jag är även medveten om att i det långa perspektivet även alltid är segraren som skriver historien. Mannen – segraren.

Därför blir jag något konfunderad, fast jag egentligen kanske inte borde det, när min bok På disponentens tid kom ut förra året. Det som gjorde mig konfunderad var de negativa reaktionerna i att jag ville beskriva kvinnans betydelse för samhällsbygget i det gryende Kiruna. Kritiken bestod bland annat i att tegelframställning och transporter utfört av främst kvinnor var irrelevant i berättelsen om gruvsamhället Kiruna.

Arbetsamt, kallt och dålig förtjänst. Men nödvändigt och betydelsefullt arbete.
Foto: Gunnar Ullenius. Nordiska museet.

Utan dessa hårt arbetande kvinnor i huvudsak tillhörande den nationella minoriteten tornedalingar, så skulle det inte vara möjligt att genomföra förberedelsearbetet till både gruvdriften och samhällsbygget.

Är det så illa att man generellt fortfarande vill höra den traditionella berättelsen utan vare sig nyanser eller andra infallsvinklar? Jag tror inte det är så. Jag är övertygad om att man saknar och efterfrågar den andra historien, de andra berättelserna. Kvinnornas berättelse av den vardag som den traditionella beskrivningen oftast gett en maskulint tillrättalagd berättelse om berömda män som lämnat monument efter sig – som andra oftast betalt.

Jag är även övertygad om att både kvinnor och män kan tillgängliggöra dessa berättelser, det vidgar nämligen perspektivet – även för berättaren.

Därför firar jag denna åttonde mars tjugohundra fjorton mina hjältinnor i Malmfälten. Jag tar del av deras berättelse, deras arbete- och liv för vårt välstånd och de möjligheter de gett oss. Jag lyfter fram två av dessa hjältinnor idag. Eva-Lisa Lindmark f Larsdotter (1874-1963) och Maria Kristina Larsson f Isaksdotter (1871-1940).

Maria Larsson f Isaksdotter.
Foto: T Dallöf 1937.

Eva-Lisa Lindmark f Larsdotter.

 

Från Jerusalem till Sibirien

Hyresfastigheten Jerusalem beläget i området Kurvan i Bolaget.

D-porten i den vackra byggnaden Jerusalem. I denna uppgång bodde familjerna Persson, Isaksson, Paulsson och Andersson, vid samma tillfälle.

Jag tog mina första staplande steg som bolagsunge i Jerusalem, det allra sista skälvande året av 1950-talet. Alltså hyresfasigheten Jerusalem, där familjen bestående av mor, far och tre pojkar hyrde en lägenhet i D-ingången.  Vid denna bostadsbristens tid var det i första hand LKAB anställda som kunde hyra lägenhet i Bolaget. Eftersom far vid denna tid var anställd hos LKAB var vi en av alla dessa familjer som fick hyra lägenhet i denna spännande byggnad.  Jag har något litet svagt minne av denna första tid. Det starkaste var nog mängden barn. Överallt fanns det ungar, fullkomligt kryllande i varje lägenhet, vilket bidrog till ett herrans liv runt fastigheten och på gårdsplanen. I folkmun sade man ”Jerusalems förstörelse” för att det alltid var herrans ett liv på gården och omliggande trakt.

Just trappuppgångarna i jerusalem var vackra och inbjudande, med många detaljer.

Vacker fasspont i tak och väggar. Mjukt trä att luta sig mot och ett trappräcke med eftertanke. Detaljer i den offentliga boendemiljön betyder något för männiksorna som skall bo där.

Jag kommer ihåg ljudet från mellandörrarna som slog ibland. För det mesta var det uppställda.

Men som barn var det ett rent himmelrike att bo i Jerusalem. På våren ansamlades mängder av smältvatten på husets västra sida. Mitt i denna sjö fanns det stora björkar och här kunde man färdas med flottar av lastpallar och annat bråte. Leriga, blöta och lyckliga rände sedan alla ungar in i huset och lämnade trapphuset fullkomligt blött och lerigt, till alla mödrars fasa. Det var hyresgästerna själva som fick organisera och städa de allmänna utrymmen som fanns.

Den västra sidan av huset hade varje vår en rekorderlig sjö, där man kunde segla och härja som man ville.

I vår trappuppgång minns jag att där bodde familjerna Isaksson, Paulsson, Persson och Andersson. För att vara sanningsenlig så minns jag endast familjerna Isaksson Paulsson, att Andersson även bodde där samma tid ungefär, har jag kollat upp i efterhand. Men det var många kamrater att leka med.

Gården, utanför Jerusalem. Som barn upplevde jag gårdsplanen som oändlig. När jag betraktar den nu sommaren 2013, inser jag hur begränsad gården var. Och andra sidan var det inga bilar på gården då.

Jerusalem har beteckningen B227 i LKAB:s byggnadsnumrering. Logistiken har alltid varit LKAB:s signum – då som nu.  Fastigheten uppfördes mellan åren 1927-29 och var ämnat att härbergera främst ensamboende, då lägenheterna bestod endast av ett rum, vilka sammanbands av ett enkelt korridorsystem. Fastigheten byggdes om efter andra världskriget då behovet av familjeboende ökade stark med anledning av den kraftiga befolkningsökningen, föranledd av LKAB:s expansion. Jerusalem beläget i området Kurvan, tillhörande bostadsområdet Bolaget vilket LKAB äger och förvaltar sedan 1899.

Kiruna samhälle fick en delning redan från början när stadsplanen fastslogs år 1900. LKAB köpte loss ca 240 hektar av staten för eget bostadsbyggande. Själva stadsplan där privata uppförde hus, hade en sammanlagd yta på ca 170 hektar. Till detta kom även SJ:s eget bostadsområde, som idag är privatägt.

Detaljer i boendemiljön som är viktiga för trivseln är exempelvis lunettfönster i trapphus.

Enkla vackra omslutningar kring ljusinsläppen.

Omkring 1996 lämnades en rivningsansökan in av fastighetsägaren LKAB. Huset var i stort behov av upprustning och LKAB ansåg att priset var för högt att rädda byggnaden. Just denna period var det även ett bostadsöverskott i samhället som helhet, så hotet om rivning var skarpt. Det som hände då var att dåvarande kommunantikvarien i Kiruna kommun, upprättade en vårdplan för byggnaden. Med denna som underlag kunde LKAB erhålla ett frikostigt antikvariskt stöd, för att restaurera byggnaden.

Jerusalem restaurerades med antikvariskt skydd. Trapphus och fasad återställdes till ursprungsskick, vilket blev stort ett lyft för byggnaden. Idag så är det kö för att få en lägenhet i denna vackra hyresfastighet, som även är ett av fyra byggnadsminnen av riksintresse i Kiruna.

Ett vackert byggnadsminne, värt att bevara.

Kulörsättningen av jerusalem, känns fortfarande djärv och modern. Jag blir glad när jag ser huset.

De tre gula husen längs med Lombolovägen. Det högra var mitt andra hem med adressen Lombolovägen 5.

När jag var drygt tre år, flyttade vår familj till Sibirien. Sibirien är en del av södra Bolagsområdet. Adressen blev Lombolovägen 5, ett av tre stora gula flerfamiljshus uppförda omkring 1904-06.  Huset har nummer B188 i LKAB:s benämning. Även detta hus härbärgerade familjer med stora barnkullar. I vårt hus bodde familjerna Persson, Hansson, Johansson och Löfbrand. Övervåningen beboddes av vår familj till vänster och Hanssons till höger. Nedre plan var det till vänster Löfbrand och till höger Johansson.

Det gula huset B118 med gott om fria ytor mellan bostadshusen och uthusen.

Vår lägenhet som jag upplevde som gigantisk stor när jag var barn. Nu när jag fick titta in i lägenheten, insåg jag hur liten den var med våra dagars standard. Bilden visar fönstret i kovrån och till höger toalettfönstret.

Mitt minne av denna miljö var att det var otroligt fritt, samtidigt som det fanns ett gemensamt socialt engagemang. Eftersom de flesta föräldrarna arbetade skift, mannen oftast hos LKAB och frun vid Landsstinget Kiruna lasarett, så lekte alla ungar utomhus för att den nattarbetande föräldern skulle kunna få någon timmes sömn. De under förmiddagens vakna föräldrar hade god koll på ungarnas framfart mellan husen. Man kunde som barn få en smörgås med ett glas mjölk hos granmorsan, en åthutning av en annan förälder och tröst av en tredje. Närheten till skogen och den spännande sjön Övre Lombolo, sysselsatte oss ungar i oändlighet och fantasin skapade nya aktiviteter varje dag.  I sjön fångades spigg i halvrostiga en kilos Gevalie kaffeburkar av valsad plåt och i den spännande skogen fans oändligt många Tarzans och Kobåjsar. Skogen som upplevdes av oss barn som oändligt stor, var ett område med en ansamling fjällbjörkar i kuperad terräng, så här i betraktarens öga nära femtio år senare.

Trapphuset på Lombolovägen 5.

Till och med undertaket över bron hade vacker panel. De bärande konstruktionerna i vackert utförande, det ger mervärde i boendet.

Lombolovägen 5 i Sibirien.

Det kanske är något att tänka på för det nya Kiruna som nu skall formas. Kanske det inte behövs så många färdigtänkta miljöer för boende, kanske skall de utformas succesivt över en längre tid och låta de som bor stegvis utveckla närmiljön.

En Gruvfogdes reflektion

Från vänster. Ing Rune Backe, gruvfogde Helmer Lindmark (1901-1979).

Rensar i arkivet, känns oändligt stundtals, men ibland gör man ett och annat fynd. Greppar tag i ett gammalt nummer av LKAB:s personaltidning SKIP, från den 19 maj 1971. Här finns en liten berättelse som min morfar Helmer Lindmark (1901-1979) bidragit med. Kommer ihåg morfar som en stor berättare och sångare, men minns inte att jag sett att han någonsin skrev ner det han berättade. Därför var det extra värdefullt att få en nedteckning av honom.

Helmer Lindmark var aktiv i arbetslivet under en tid då ett nytt samhällssystem tog form, då ett välfärdssamhälle började utvecklas i industrisamhälles expansion. Lindmarks arbetsliv innehöll samma problemställningar som i vår samtid, dock i helt andra förhållanden och perspektiv som vi kan relatera till. Arbetsmiljö, personal- och bostadspolitik, är områden som är lika aktuella i gruvsamhället Kiruna än idag.

Det Helmer Lindmark återger är reflektioner från det långa arbetslivet och olika val han gjort. Berättelsen är lång, men jag skall ta med hela berättelsen oavkortad. För att illustrera det hela, så lägger jag in lite bilder från samma tid och miljö.

Ingress

Helmer Lindmark var, långt innan han gick i pension som gruvfogde 1963, en av de mera kända profilerna i Kiirunavara. Som de flesta andra av våra veteraner har han många minnen från gångna skift i gruvan, och ibland kan han inte underlåta att göra jämförelser mellan förr och nu.

Efter att ha arbetat i LKAB i närmare 40 år och till 99% av tiden under jord, vill jag ge några glimtar av de arbeten, som jag sysslat med. Till att börja med så fick jag gå i handlastning i 9 år, sedan arbete i tappning från magasin, borrning på magasinen, ortdrivning, stigortsdrivning, schaktsänken och sista åren var jag arbetsledare.

Lastningsområdet där Helmer började sitt arbete vid LKAB. Helmer arbetade med det tunga handlastningsarbetet i nio år, innan han övergick till andra arbetsuppgifter.

I handlastningen måste man lasta minst 30 ton/skift för att få en dräglig dagspenning. För tonpriset var bara 68 öre/ton. Tappningen kan inte på något vis jämföras med den tappning som numera finns, för från magasinen fick man tappa för hand med handlagg och skjuta vagnar för hand. I borrning på magasin borrade man med handvändna maskiner d.v.s. torrborrning och med 6 skärs kolstål, mejselstål fanns inte då. Vid stigortsdrivning fanns ej heller något annat borrstål ej heller alimackhissar, så man fick bygga ett stenvägg av timmer i ett hörn av stigen. Som ex. kan jag nämna om drivning av en stigort på 3 x 3 m i mycket hårt gråberg, så fick man slöa 9 st. borrar för att få ett hål på 1,8 m. Man måste ha minst 18 st hål för att kunna skjuta en salva, således fick man med luftspel köra upp 172 borrpinnar för att få ut en salva färdig borrad. Jag hade fyra stycken borrare då vi drev in en järnvägstunnel, då var jag skjutare åt dessa mannar som borrade samma salva med R.W.T.-80 maskiner, så man kan ju förstå vilket buller det var i hårt gråberg. Jag räknade ibland hur många borrpinnar dessa fyra borrare slöade under ett skift, och det högsta antalet per skift fick jag 340 st. borrar. Ja, det var några glimtar av mina arbeten på 20- och 30-talen.

Handlastningsarbetet var mycket skadedrabbat. I medeltal arbetade man som handlastare i maximalt fyra år.

Det enda skyddet vid sprängning, var ett grovbyggt skjul beläget på en höjd bredvid arbetsområdet.

Vid tunneldrivning i hårt gråberg, gickt det många borrstål. Det hårda berget slöade snabbt ner det mjuka stålet.

Utsikten från Pall 100, var milsvid. men sällan kunde gruvarbetrna njuta av den. Det hårda arbetet sög kraften och intresset av det under arbetstid.

Borrningen var ett av de mest arbetsmiljöfarligaste momenten i gruvarbetet. Dammet från borraggregaten satte sig i lungor och förosakade stort lidande och i många fall en plågsam död, för gruvarbetaren.

Kall stuga

Här lite om bostadspolitiken under 20- och 30-talen i LKAB. Det var ej behovet av bostad som var avgörande, utan tydligen arbetets art, således hade en handlastare ingen eller mycket liten chans att få bostad hos LKAB. Genom brand blev jag husvill 1927, och gick ned till bolagets bostadsförmedling, vilken då förestods av en kvinna, jag fick nyckeln till en förfallen stuga som bolaget ägde. Stugan låg efter järnvägen mot Kalixfors. Det fanns ingen väg, men friluftsmänniska som jag var så hade jag skidor så jag kunde komma till den utlovade bostaden. Framkommen dit så fann jag att utan spade och yxa kunde jag ej komma in. Sedan jag varit och skaffat dessa verktyg, och kommit in så fann jag bara snö och is inne i huset. Den var nämligen så i jorden, att under sommaren hade vatten runnit in och senare frusit till is och snö, så jag ansåg det otänkbart att kunna flytta dit, helst som vi hade en liten baby endast 7 veckor gammal. Det var bara att återställa nycklarna och tala om hur saken låg till. Jag fick till svar av kvinnan på bostadsförmedlingen, att det bevisar bara att Lindmark inte är i behov av bostad. Jag blev förstås väldigt ledsen och i denna stund gav jag mig själv ett löfte: att inte besvära LKAB om bostad. Det löftet har jag faktiskt kunnat hålla.

Det rådde en ständig bostadsbrist i samhället Kiruna. Ofta fick familjerna bo i primitiva byggen utanför samhället.

Välj

Och så till sist lite om personalpolitiken. Jag var en intresserad fritidsjägare och under inskränkningsåren på 30-talet så i inföll älgjaktslovet just på de dagar, som jag skulle arbeta under veckan. Jag gick till överingenjören och begärde 2 dagars permission, och när han hörde skälet så blev det blankt nej. Eller han gav mig ett gott råd, att jag skulle välja, att bli älgjägare eller fortsätta i företaget. Fattig som jag var, så ansåg jag mig inte ha råd med att säga upp mitt arbete. Även då gav jag mig själv ett löfte: att inte besvära företaget med anhållan om permission, och även det löftet har jag lyckats med. Och så överlåter jag åt läsarna att göra jämförelser med förr och nu

Helmer Lindmark

Epilog

Berättelsen ger en bild av problem som även finns i vår samtid. Bostadsbrist, personalpolitik och arbetsmiljö. Skillnaden är att villkoren är annorlunda och de olika parterna har andra verktyg för att lösa problemen. Om vi i vår samtid anses ha lyckats med att lösa de olika problemen, överlämnar jag givetvis åt dig kära läsare att bedöma. Ett är då i alla fall klart, det behövs en tillbakablick emellanåt för att få perspektiv på vår samtid.

Tack Helmer för din berättelse.

Kiruna kyrka 100 ÅR

Hade förmånen att medverka vid Kiruna kyrkas 100-årsfirande den gångna helgen. Dagarna präglades av en rad olika arrangemang, både kyrkliga och profana. Oavsett vem man frågar, så har man en typ av relation till Kiruna kyrka. I de flesta fallen är det kopplat till begravningar, barndop, giftermål och musikarrangemang. Samtidigt finns en stark känsla för själva byggnaden och dess kulturmiljövärden, vilket inte nödvändigtvis har en direkt koppling till det kristna budskapet.

Det sista svaga förmiddagsljuset från solen som nu tar ledigt fram till 8 januari 2013, belyser svagt de vackra statyerna på kyrkans tak.

Innertaket i Kiruna kyrka inspirerar och ger en ständigt nya upplevelser, både inom arkitekturen och hantverket.

Kyrkan var fullsatt. I folkhavet kunde man se kända Kirunaprofiler, hitresta från övriga landet och utländska besökare.

Ständigt ger Kiruna kyrka en nya upplevelser. Det svaga polarskenet från gavelfönster och den stora lampkronan kompleterar varandra i ljussättningen.

Kiruna kyrka representerar ett kulturarv av högsta klass. Byggnadsstilen har influenser av ett flertal olika stilar, med rötter i 1890-talets nya och spännande arkitektur. Arkitekten Gustaf Wickman, som var studiekamrat till Hjalmar Lundbohm vid Chalmers, inhämtade influenser från både Europa och USA till sina arbeten. Betraktar man Kiruna kyrka, kan man urskilja drag från både Arts and Craft rörelsen i England och Shingle Style från USA. Till detta lade Wickman till, drag både från stavkyrka och Art Nouveau, eller Jugend som stilen benämns i Sverige. Slutresultatet blev en unik byggnad, älskad av hela Svenska folket – Norrbottens första kulturhus.

För ett riktigt kulturhus är Kiruna kyrka. En unik akustikmiljö, där Lundbohm redan från början ordnade välbesökta konserter med bland andra Sven Kjellman. Dessa konserter blev stommen till de Lappländska musikveckorna, kända över hela norden. Förutom musiken så utgör själfallet konsten i kyrkans utsmyckning, en annan del av kulturhuset Kiruna kyrkas helhet. Kiruna kyrka inspirerar som byggnad till ett aktivt kulturskapande, bara genom att vara den byggnad den är. Arkitekter, konstnärer, musiker, författare och andra konstutövare har i hundra år låtit sig inspireras och utvecklas av denna unga, men redan ikonförklarade skapelse, som Kiruna kyrka faktiskt är.

När kyrkan invigdes den 8 december 1912, erhöll kyrkobesökarna en porslinskopp med tillhörande fat. Totalt så gavs 3 000 porslinskuvert kopp med fat, till de besökare som kom till invigningen. Nu vid 100-årsfirandet togs en ny porslinskopp med fat fram i 1 000 exemplar, som alla besökare av söndagens högmässa kunde mot uppvisande av program för den bevistade högmässan.

Originalkoppen som alla besökarna fick den 8 december 1912.

De nya kopparna den 8 december 2012.

Som före detta kyrkvärd i Kiruna kyrka så känner jag igen de flesta trogna gudstjänstbesökarna. Dessa brukar komma till gudstjänsten ungefär tjugo minuter innan korumet startar. När en äldre kvinna kom in i kyrkan blev hon förvånad över att kyrkan i det närmaste var fullsatt redan. Hon såg sig omkring och blickade mot området i kyrkan där hon brukar sitta, varefter hon vände sig mot mig, nickade och sa tyst

–          det är många ”koppkristna” här idag.

Hon syftade givetvis på alla de som kommit till högmässan enbart för att få jubileumskoppen.

Ett varierat program var det hela lördagen, från klockan 10.00 på förmiddagen till sena kvällen. Föreläsningar, gudstjänster på minoritetsspråken meänkieli och samiska.

Lars Ánte Kuhmunen jojkar med inlevelse vid den samiska gudstjänsten.

Bo Lundmark tillsammans med sin kollega, tog initiativ till att samla in kollekt till de strejkande familjerna.

På plats fanns bland alla övriga präster även Bo Lundmark. Det var han och kollegan Thure Eriksson, som unga prästkadidater tog initiativet att låta kollekten gå till de strejkande familjerna i Malmfälten. Åtgärden sågs inte med blida ögon från stiftets håll, men kollekten inbringade över 7 000 SEK i Kiruna kyrka den fjärde söndagen i advent. Temat för gudstjänsten var ”Hör rösten som ropar i Kiruna”. Sedan hölls liknande gudstjänster över landet, där kollekten togs upp för de strejkande gruvarbetarna. Totalt inbringades i Jukkasjärvi församling över 30 000 SEK, från alla kyrkor.

Koppkristna, kristna och andra besökare, tätt sittandes i en fullsatt kyrka.

Det var en spännande helg i firandets tecken för Kiruna kyrka 100 År. Man fick umgås både med vanliga kyrkobesökare, koppkristna och andra kultur- och historieintresserade Kirunabor från när och fjärran.

Iso Gruvivaara – tankar kring en gruvlämning

Norrbotten har en hel del forn- och kulturlämningar efter gruvverksamhet i olika tidsåldrar. Gruvverksamheterna har i huvudsak handlat om utvinnandet av koppar, silver och järn, där järnet haft och har en dominerande ställning. De mest spännande lämningarna efter gruv- och förädlingsverksamhet finns belägna i det inre av Norrbotten i närheten av fjällregionen. Koppargruvan på den branta sluttningen av Iso Gruvivaara, är en sådan spännande plats.

Att titta upp mot den branta sluttningen, se varphögarna utslängda längs branten ger ett spännande och inbjudande intryck.

Jag tror jag var omkring 10 år när min morfar Helmer Lindmark (1901-1979) berättade om gruvan i Kurravaara. Att det fanns ett gruvhål, kanske fler, i berget längst bort efter vägen mot ”Stor-Karlsson”. Kort därefter så var jag tillsammans med far och någon av mina bröder där vid berget och letade. Denna gång fann vi inget gruvhål, men ett tiotal år senare så fann jag inte bara ett, utan tre gamla gruvschakt på det brantaste stället av berget.

Här börjar stigen mot berget. I början en traktorväg men sedan en stig och slutligen en snittslad väg, upp för branten.

Fyndigheten består i huvudsak av grönskiffer som med största sannolikhet är omvandlad basalt och innehåller små gnistor av kopparkis. I kvarts- och kalcitförande gångar i grönskiffern finns små anrikningar av kopparkis, bornit, svavelkis och magnetkis. Det var denna sammansättning som var utgångspunkten för det brytvärda fyndet vilket två bröder fiskesamer Olof och Johan Riemi fann 1747 och tipsade malmletare om.

Fougt

Det var den omtalade, energiske malmletaren och bruksägaren Nils Petter Abrahamsson Fougt (1723-1793) som var personen bakom koppargruvan i berget Iso Gruvivaara. Fougt föddes i Nedertorneå församling och var son till dåvarande kyrkoherden i församlingen Abraham Fougt (f 1684).  Fougt verkar ha varit en driven bergsman, då han drev fyra olika gruvor samtidigt samt en hytta i Vuolusjoki. Två av Gruvorna var belägna i fjällmiljö, nämligen Sjangeli och Ragisvare. Sjangeli är beläget ca två mil söder om Riksgränsen stationssamhälle och har varit i drift vid olika omgångar med start i slutet av 1690-talet. Ragisvare är beläget rakt öster om Salmi by i östra delen av Torneträsk.

Gruvschaktet

Vid min senaste vistelse i stugan belägen Kurravaara, besökte jag åter denna spännande gruvmiljö. Miljön är spännande på många olika sätt. Dels så är själva geografin spännande med berget som reser sig som en mur i den täta gamla skogen. Dels så är den historiska miljön fascinerande om man ägnar sig en och annan tanke kring forna tiders gruvverksamhet.

Gruvverksamheten i dessa ensligt belägna gruvor är både förståelig och motsägelsefull. Jag kan förstå intresset att finna ädel metall, som i förlängningen kan bygga en kontinuitet av välstånd och etablering under en lång tid framöver. Motsägelsefull med anledning av kostnaderna, både i fråga om kapital och arbetsinsats för att överhuvudtaget få fram någon metall alls.

Rent teknikhistoriskt så krävdes det en oerhörd insats för att bryta den ringa kopparmalm som fanns i gruvberget. Exempelvis så behövdas drygt 20 kubikmeter ved i tillmakningsprocessen, för att spräcka loss ett ton fast berg. Den som eldar med ved, vet vilket arbete som ligger bakom denna anskaffning. Ur detta ton berg kunde man måhända erhålla 4 till 7 procent malm. Malmen skulle sedan bearbetas i minst fem olika stadier, innan produkten var färdig.

Visserligen fanns gott om ved i den omkringliggande skogen, men den skulle tillredas, torkas och forslas upp till själva brytningsmiljön. När man tänker på dessa moment, måste man även erinra sig att det mesta av veden togs fram med primitiva metoder, med yxa. Sågen är i själva skogsarbetet ännu inte utvecklat. Däremot var såg tillsammans med bilan, de viktigaste verktygen när stockar skulle ämnas till för konstruktioner i byggverksamheten, gruvschakten och övriga anläggningar.

Kopparmalmsbearbetning

De fem olika grundstegen i kopparmalmshanteringen var vid denna tid kallrostning, skärstenssmältning, vändrostning, kopparsmältning och garning. Det första steget kallrostningen, var till för att i första hand bli av med större delen svavelföroreningar. För kallrostningen grävdes så kallade rostgropar, som på tre sidor skulle vara omgärdade av stenmurar. I botten lade man ved och ovan på detta kopparmalmen från gruvschaktet. Processen skötte sig själv i princip och elden hölls vid liv med hjälp av den svavelhaltiga kopparmalmen. Dessa rostningar kunde pågå i två till åtta veckor, beroende på svavelhalt och mängd malm.

Efter detta så vidtog skärstenssmältningen. Skärstenssmältningen gjordes i fyrkantiga ugnar, där man kunde komma upp i en temperatur på omkring 1 100 grader. Kopparmalmen smälte och samlades på botten av ugnen. Just formen av kopparmalmen efter denna process kallades för skärsten. Sedan blev det vändrostning av kopparmalmen. Vändrostningen var till för att ytterligare rena kopparmalmen från i första hand svavlet. Vid vändrostning användes i bland upp till fem olika vändrostugnar. Man började med den första ugnen och lät denna brinna ut. Därefter flyttade man kopparmalmen till nästa ugn och lät den brinna ut även där, för att sedan förflytta kopparmalmen till nästa ugn och nästa ugn, tills man fått bort de mesta av föroreningar i kopparmalmen. När man tömt den första ugnen på kopparmalm, sattes genast en ny kopparmalmlast i den första ugnen. På så sätt arbetade man tills all kopparmalm passerat alla fem ugnar. Vid Läppekoski i Vittangiälven, kan man se lämningar av dessa vändrostugnar väldigt överskådligt.

När vändrostningen var klar så startades själva kopparsmältningen. Detta var en reduktionsprocess för att ta bort kopparoxiden ur malmen, som bildats då syret kom i kontakt med malmen i samband med vändrostningen. Kopparsmältningen genomfördes i smälthyttan. Smälthyttan hade en blåsbälg, som tryckte in syre i eldhärden, för att åstadkomma så hög temperatur som möjligt för smältningen. Smältningen kunde ta två till tre dygn, beroende på kvantiteten kopparmalm. Efter smältningen var det dags för garning. Garningen var den slutliga reningsprocessen för kopparmalmen. Garningen var i princip en ny omgång i själva hyttan, för att få fram så ren kopparmalm som möjligt. Blåsbälgen drevs av vattenkraft från den närliggande bäcken.

Dyra projekt

När man tränger lite djupare in i själva processen, inser man att själva kopparmalmutvinningen var en både omständig, energi- och personalkrävande aktivitet. Därför var det en förutsättning att den som drev verksamheten hade bra ekonomisk uppbackning och omfattande privilegier för vedbrand till både tillmakning och bearbetning av kopparmalmen.

Fougt drev de tre gruvschakten i berget mellan åren 1749-1755. Samtidigt så bröts under hans ledning även kopparmalm i Sjangeli, Ragisvare och även Pahtavaara. Malmen från dessa fyra gruvor togs till den nyuppförda hyttan i Vuolusjoki. Fougt fick tillstånd att nyuppföra en hytta vid bäcken, på andra sidan mitt emot den äldre hyttan som drevs under 1600-talet. Senare fanns storslagna planer för Vuolosjoki, av en annan bergsman. Det var bruksägaren Abraham Steinholtz, som 1764 ansökte om att få anlägga ett större smältverk på platsen. I projektet döptes platsen om till Sofieström, efter Steinholtz gemål. Men projektet blev aldrig klart.

Vad finns kvar – och var finns det?

Karta över området. Alldeles vid bokstaven o i namnet Koivuvaara, är gruvschaktet beläget. I bildens övre högra del syns utloppet av Vuolosjärvi, där hyttan var belägen.

Om du vill besöka denna spännande gruvmiljö, så gör du det enklast på följande sätt. När du färdas från Kiruna efter Kurravaaravägen, skall du stanna fordonet innan raksträckan ned till byns vändplan vidtar. Vägen du stannar vid heter enligt vägskyltningen Leväniemivägen. Namnet är förövrigt enligt min mening felaktigt, då ingen geografisk eller historisk plats med detta namn finns i området. Däremot finns Levävuoma.

Sedan promenerar man längs denna skogsbilväg tills den tar slut vid en stuga. Här vid stugan kan man tydligt se gruvberget och även de varphögar som ligger omedelbart under gruvschakten. Sedan är det bara att börja gå efter skogsstigen, tills man kommer fram till berget.

Vid den gamla stugan börjar stigen fram emot gruvberget.

Väl uppe vid gruvlämningarna, får man lön för mödan. En vidunderlig utsikt bjuds man på, efter slitet upp för bergssidan. Det kvarvarande intakta gruvschaktet är ca 15 meter djupt och helt vattenfyllt. Vid dess ytterkant kan man skönja en byggnadskonstruktion i form av ett grovt timmer. Detta utgör förmodligen del av den konstruktion som schaktet var överbyggt med.

Från gruvschaktet är det en fantastisk utsikt. Förmodligen hade de som arbetade vid gruvan, inte tid och tillfälle att uppskatta utsikten.

Har man med sig en stark lampa, gärna vattensäker, så kan man lysa ned i gruvschaktet och se bland annat en intakt gruvstege från 1700-talet, samt bergbultar inslagna i berget på olika ställen. Strax vänster om gruvschaktet finns lämningar av den gruvstuga som fanns på plats till de som arbetade i gruvan.

Det vattenfyllda gruvschaktet. Namngivningen ”Abrams skärpa” eller som det står i andra källor ”Abrahams skärpa”, syftar förmodligen till Nils Petter Abrahamsson Fougts far, som hette Abraham.

Alldeles vid ytan av det vattenfyllda gruvschaktet, kan man vid dess yttre kant se lämningar av den överbyggnad som fanns. En stock ligger kvar och avslöjar del av konstruktionen.

Blickar man norrut från Iso Gruvivaara, kan man skymta fjällen vid Torneträsk. Bland annat Ragisvare, där en av gruvorna var belägna.

Till höger om det vattenfyllda gruvschaktet, kan man se grunden av den gruvstuga som fanns uppförd vid gruvan.

Från Iso Gruvivaara kan man även se platsen där själva hyttan var belägen. Vuolosjoki, eller Sofieström, som det även namngavs.

Nedanför ligger Kurravaara by. Byn har under senare år expanderat kraftfullt och dess innevånarantal har stigit till omkring 300 personer permanent boende.

SammanfattningPlatsen är väl värd ett besök, där man får en spännande teknikhistorisk överblick över en 1700-tals gruvmiljö. Om man sedan kompletterar detta besök med en tur till Vuolosjoki och Läppekoski/Pahtavaara, får man den fullständiga bilden över ett gruvtekniskt system, för över två hundra år sedan.En annan dimension av verksamheten som man efter besöket kan fundera på, är människorna kring systemet. Hur många människor behövdes det för att driva de fyra gruvorna? Hur många var sysselsatta med efterarbetet? Hur gjordes alla besvärliga transporter? Var bodde dessa människor och hur levde de?

God tur

Nyord för folket

Moffa Curt Persson och dottersonen Isak Persson. Foto: Evelina Persson 2012.

Att samtala med unga människor, ger mig en nyansrikedom i språket. Unga människor är inte rädda för att bygga nya ordformer. Unga människor är inte heller främmande för att hitta nya beskrivningar av företeelser och använda det befintliga språket på ett nytt sätt.

Min femårige dotterson Isak är något av en mästare i orduppfinnande och ordanvändande. Möjligtvis beror det på att han är tvåspråkig, med ett minoritetsspråk som likvärdigt det svenska språket. Han är orädd att använda och utveckla språket, oavsett om vem han förklarar för.

Under senhösten så samtalade vi över telefon en kväll. Jag frågade som morfäder har för vana göra, vad han gjort på dagis, om maten var god och liknande alldagliga frågor. Efter ett tag så resonerade vi vidare om att det var ett tag sedan han hälsade på här nere i Gammelstad. Jo det höll han med om. Det var ju så mycket att hinna med. Dagis, lekandet och andra åtaganden, som en ung man har. Till sist så frågade jag när han kommer till morfar och hälsar på? Han dröjde lite på svaret, men sedan kom det klart och okomplicerat;

–        jag kommer nästa gång, morfar.

Självklart. Visst är det så, han kommer ju nästa gång.

 

Samtalet gick vidare och jag ställde frågan vad han och kamraterna gör på dagis, är det något bus eller sånt?

–        Jo det är det. Bekände han.

–        Jasså, vad då för bus. Frågade jag vidare?

–        Vi bygger kojor med filtar och stolar.

–        Jaha, men det är väl inte så busigt.

–        Nä, det är det inte. Men vi berättar inte för dom.

–        Dom?

–        Nä.

–        Vilka då. Frågade jag nyfiket.

–        Vi berättar inte för Gubblorna.

Det tog en stund innan jag knäckte koden. Gubblorna var hans samlingsbegrepp för vuxna gubbar och gummor, ett fullkomligt genialiskt och självklart ord.

Dottern ringde häromdagen och berättade om ett annat utryck, som dottersonen hävt ur sig vid middagsbordet, föregående kväll. De satt och åt middag och konverserade lite som vanligt, när han plötsligt slutar äta och sitter tyst och stilla. Min dotter frågar vad som står på? Då säger han helt naturligt

–        Prata inte nu mamma, jag lyssnar på tystet!

Ordmästaren Isak Persson vilar på Moffas soffa. Foto: Evelina Persson 2012

 

Varför kommer inte orden i språket lika lätt för oss vuxna? Har vi stängt dörren till fantasins språköppning, eller tillåter vi oss inte att ta ut svängarna. Tack och lov för dessa nya språkbärare, utvecklarna och nydanarna, som utan rädsla vågar utveckla språket åt oss stofiler.

Internationella kvinnodagen

Maria Larsson, född Isaksdotter, utanför hemmet Kurravaara by. Foto: Torsten Dallöf Sr.

Idag den internationella kvinnodagens hundratvåårsdag. En dag som egentligen inte borde behövas, men dessvärre är mer nödvändig än tidigare. I ett av mina många ”sidoprojekt”, har jag sedan länge försökt greppa ett kvinnohistoriskt perspektiv genom tre generationer, närstående kvinnor. Ju mer jag forskar i det, desto mer angeläget och omfattande blir det.

Om jag endast begränsar mig till min mormorsmor just idag, så ser jag hennes livstid som en omvälvande tid, där reformer, lagar och förutsättningar ständigt förändrades. Maria Kristina Isaksdotter, föddes den artonde februari artonhundrasjuttiotvå i Vittangi by. Bara två år tidigare ändrades den svenska lagstiftningen, så att även kvinnor kunde beredas möjlighet att ta studentexamen som privatister. Just detta var ju inte aktuellt för Maria, född i en læstadiansk miljö, där det var otänkbart att kvinnan skulle studera.

När hon var två år tillät Svea rikes lag, att gifta kvinnor hade rätt att bestämma över sin inkomst. Givetvis efter en formell anhållan av kunglig befallningsman och maken. I Vittangiområdet var det ingen kvinna som hade en egen inkomst vid denna tid. När Maria blev fjorton år, bestämdes enligt lag att en ogift kvinna kunde bli myndig vid 21 års ålder, givet att hon ansökte om detta. När hon sedan gifte sig, så återgick hon till omyndighet.

Maria gifte sig 1898 med Petter Olof Larsson (1869-1923) från Kurravaara by. I äktenskapet fick paret tolv barn, varav tio av dem uppnådde vuxen ålder. Ett av barnen var min mormor Elmina Maria (1901-1965) som fick uppleva flera reformer för jämlikhet under sin relativt korta livstid.

Maria gifte sig in i en annan læstadiansk kärnmiljö, när hon i samband med giftermålet flyttade till Kurravaara by, tretton kilometer nordöst om Kiruna centralort. Kurravaara ligger strategiskt beläget vid Torneälven och är den nordligaste bosättningen längs den mäktiga Torneälven. Samma år som min mormor Elmina föddes, nittonhundraett, lagstiftades det om att kvinnor hade rätt till fyra veckors ledighet i samband med att de födde barn. Detta var givetvis oavlönat och få kvinnor hade vetskap om rättigheten.

Maria Larsson, född Isakssdotter. Sitter utanför hemmet Kurravaara by. I famnen äldsta dottern Elmina (1901-1965). Foto: Borg Mesch 1903. Bilden beskuren.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När den allmänna rösträtten genomfördes nittonhundranio var det givetvis enbart för män. Rösträtt hade enbart den som tjänade upp till ett visst belopp per år, eller ägde mark för motsvarande belopp. Detta reglerades efter den femtusengradiga fyrkskalan, en effektiv metod att förhindra en demokratisk rättighet. Maria själv fick egen rösträtt först nittonhundranitton, till kommuner och landsting och till riksdagsval först nittonhundratjugoett.

Utifrån det perspektivet att Maria levde sitt liv på landsbygden och därtill i en starkt konservativ miljö präglad av den læstadianska väckelsen, där ingen fick sticka ut allra minst kvinnan, så åtnjöt Maria inget av de framsteg som gjordes under hennes livstid.

Man kan ju fråga sig hur det ser ut idag, har samhället gjort de framsteg som borde ha gjorts för jämlikhet mellan könen, bara under de hundra år som internationella kvinnodagen symboliserar? Det tycker inte jag, inte när jag ser det ur ett historiskt perspektiv. Detta blir mer och mer uppenbart desto mer jag forskar i mitt eget lilla projekt. Men det är allas ansvar att fortsätta kampen för lika villkor, för alla.

Därför uppmanar jag dig som läser detta. Låt just denna dag påminna dig om din mor och alla andra mödrars hårda arbete, för att just du har det så bra som du har det idag. Glöm heller inte att det är ingen självklarhet, jämställdhet måste alltid erövras, varje dag.

Arbetets värde och pris

När man arbetar med historia, stöter man ofta på frågor som har med olika värden att göra. Vad kostade det, hur länge fick man arbeta för att kunna köpa livsmedel och annat.

För en tid sedan så återfann jag en papperskopia av min morfars arbetslag. Han började 1923 vid LKAB i Kiruna, som ”handlastare”. Med detta menas att han lastade den lossprängda stenen i en vagn, som sedan knuffades fram till en mindre lastkaj, för vidare transport till en större järnvägsvagn. Arbetet innebar att han och de andra lastade omkring 25 ton varje skift. I ”fyllfatet” som man använde för att lasta upp stenen fick man omkring 40 kg i varje lyft. För detta arbete betalades då 1923 ca 8 SEK/dag.

I allmänhet så orkade en handlastare vara i just detta arbete i högst tre till fem år, sedan var kroppen ganska slutkörd. De flesta startade i gruvan som just handlastare, mest för att de var unga och starka. Dessutom var det det högst betalda arbetet.

Morfar, som hette Helmer Lindmark, kom att arbeta vid LKAB ända fram till sin pensionsavgång 1965. Han slutade som Gruvfogde. Hur mycket var hans arbete värt? Han kunde i alla fall försörja sin familj på sex barn, leva ett enkelt men förhållandevis gott liv.

Om du vill jämföra vad penningvärdet och allting var värt förr i tiden, så skall du använda dig av en bra hemsida som heter  www.historia.se där du själv kan räkna ut olika kostnader och jämföra med i dag. Där kan du även se vad olika yrken tjänade vid olika tider.