Väl på plats i den legendariska Låktastugan, har man tid och lust att planera vidare turer med med Loktaĉohka som utgångspunkt. Just denna tur hade vi bestämt att stanna i två nätter. På morgonen den andra dagen startade vi strax efter frukost vår dagsvandring, till den mytomspunna toppen mellan Geargevággi och Gorsavággi, oftast benänmd ”Piran” eller ”Biran”. Toppen har beskrivits av många fjällvandrare som varit på väg till den, men som måst vända på grund av väder och vind. Vi hade själva försökt detta vid tre tillfällen tidigare, men alltid hamnat i tät dimma eller hällregn. Toppen vilken har en höjd av ca 1400 meter, nås lättast från Låktastugan den väg vi vandrade denna dag.
Från stugan startade vi leden som går in mot Guoblavággi och vidare ned till Gorsavággi . Den är väl rösad hela vägen fram till strax före sjön 1183. Innan sjön viker man av rakt västerut och stryker nordsluttningen av toppen 1391. Vägen är lättgången och man passerar ett antal mindre snöfält, samtidigt som man har en fantastisk vy ner mot Njuorajávri och Päivektjåkka och dess glaciär. På vägen upp stötte vi på ett flertal ripkullar denna gång, väl kamouflerade i stenskravlet.
När vi rundat toppen 1391, var vi vid sjön rakt väster om Guoblaĉorru. Från sjön gick vi vidare västerut upp på toppen 1419, rakt söder om Geargecorru, där vi även hade ”Biran” i synfältet. Här öppnade sig en fantastisk utsikt i det klara vädret och vi kunde även skymta sänkan ned mot Gorsavággi. Nu vek vi av rakt söderut och tog kompassriktning strax öster om toppen 1407 och när vi passerat denna hade vi en vacker vy mot Gorsavággi, där vi även fann en perfekt rastplats.
Efter rasten gick vi mot passet mellan Biran och Geargecorru sydsluttning. Ganska snart märkte vi att terrängen blev mer spännande och vägvalet allt viktigare. Stundtals var det klättring och dramatik, men till slut hittade vi den smala passagen fram till Birans nordsluttning. Innan vi började vår klättring upp på Biran, gick vi fram till stupet ned till Geargevággi och sjön Rissájávri.
För ett antal år sedan, jag tror det var 1980, så gick jag och en kamrat i tät dimma upp för ravinen från Kärkevagge över detta sadelpass och ned till Kårsavagge. Det var tur att det var dimma och att vi hade med min lapphund, som hittade den bästa vägen. Så här många år efteråt och detta klara väder, hade det inte varit möjligt. Läste i Claes Grundstens bok ”På fjälltur Abisko Kebnekajse” Nordstedts 2010, där han beskriver turen från Låktastugan till Biran. Här rekomenderar han även att man kan ta sig ned till Rissájávri/Geargevággi från Geargecorru och platån söder om fjället. Jag skulle rekommendera detta endast till en van fjällvandrare, eftersom det är mycket brant.
Nu gjorde vi ett vägval inför toppbestigningen, som min kära hustru för ett antal år sedan uttryckte när vi gick i en brant fjällsluttning -Följ renskiten! Det är en säker metod när man skall gå uppför i okända marker. Där renen kan ta sig upp, kan med största sannolikhet även människan göra det.
Väl uppe på den efterlängtade toppen Biran, så bjöds vi en vidunderlig utsikt. Oavsett vilket vädersträck man skådade, så fick man inte nog av denna fjällprakt. Vi stannade på toppen en stund och fotograferade, drack en liten skvätt av härlig singlemalt och började sedan återfärden.
Återfärden gjorde vi i samma spår som vi kommit, med undantaget att vi tog vår längre rast vid den klara glaciärsjön belägen rakt väster om Guoblaĉorru. Vi stötte på samma ripkullar som när vi gick åt andra hållet och var snart på den väl rösade leden fram till Låktatjåkkostugan. Efter en skön bastu så intog vi vår trerättersmiddag och sedan eftersnack i den mysiga storstugan. Innan vi gick och la oss, så planerade vi för morgondagens tur in till Måndalen, men det är en senare berättelse.
Tankar från Norr 