Norrbotten har en hel del forn- och kulturlämningar efter gruvverksamhet i olika tidsåldrar. Gruvverksamheterna har i huvudsak handlat om utvinnandet av koppar, silver och järn, där järnet haft och har en dominerande ställning. De mest spännande lämningarna efter gruv- och förädlingsverksamhet finns belägna i det inre av Norrbotten i närheten av fjällregionen. Koppargruvan på den branta sluttningen av Iso Gruvivaara, är en sådan spännande plats.
Att titta upp mot den branta sluttningen, se varphögarna utslängda längs branten ger ett spännande och inbjudande intryck.
Jag tror jag var omkring 10 år när min morfar Helmer Lindmark (1901-1979) berättade om gruvan i Kurravaara. Att det fanns ett gruvhål, kanske fler, i berget längst bort efter vägen mot ”Stor-Karlsson”. Kort därefter så var jag tillsammans med far och någon av mina bröder där vid berget och letade. Denna gång fann vi inget gruvhål, men ett tiotal år senare så fann jag inte bara ett, utan tre gamla gruvschakt på det brantaste stället av berget.
Här börjar stigen mot berget. I början en traktorväg men sedan en stig och slutligen en snittslad väg, upp för branten.
Fyndigheten består i huvudsak av grönskiffer som med största sannolikhet är omvandlad basalt och innehåller små gnistor av kopparkis. I kvarts- och kalcitförande gångar i grönskiffern finns små anrikningar av kopparkis, bornit, svavelkis och magnetkis. Det var denna sammansättning som var utgångspunkten för det brytvärda fyndet vilket två bröder fiskesamer Olof och Johan Riemi fann 1747 och tipsade malmletare om.
Fougt
Det var den omtalade, energiske malmletaren och bruksägaren Nils Petter Abrahamsson Fougt (1723-1793) som var personen bakom koppargruvan i berget Iso Gruvivaara. Fougt föddes i Nedertorneå församling och var son till dåvarande kyrkoherden i församlingen Abraham Fougt (f 1684). Fougt verkar ha varit en driven bergsman, då han drev fyra olika gruvor samtidigt samt en hytta i Vuolusjoki. Två av Gruvorna var belägna i fjällmiljö, nämligen Sjangeli och Ragisvare. Sjangeli är beläget ca två mil söder om Riksgränsen stationssamhälle och har varit i drift vid olika omgångar med start i slutet av 1690-talet. Ragisvare är beläget rakt öster om Salmi by i östra delen av Torneträsk.
Gruvschaktet
Vid min senaste vistelse i stugan belägen Kurravaara, besökte jag åter denna spännande gruvmiljö. Miljön är spännande på många olika sätt. Dels så är själva geografin spännande med berget som reser sig som en mur i den täta gamla skogen. Dels så är den historiska miljön fascinerande om man ägnar sig en och annan tanke kring forna tiders gruvverksamhet.
Gruvverksamheten i dessa ensligt belägna gruvor är både förståelig och motsägelsefull. Jag kan förstå intresset att finna ädel metall, som i förlängningen kan bygga en kontinuitet av välstånd och etablering under en lång tid framöver. Motsägelsefull med anledning av kostnaderna, både i fråga om kapital och arbetsinsats för att överhuvudtaget få fram någon metall alls.
Rent teknikhistoriskt så krävdes det en oerhörd insats för att bryta den ringa kopparmalm som fanns i gruvberget. Exempelvis så behövdas drygt 20 kubikmeter ved i tillmakningsprocessen, för att spräcka loss ett ton fast berg. Den som eldar med ved, vet vilket arbete som ligger bakom denna anskaffning. Ur detta ton berg kunde man måhända erhålla 4 till 7 procent malm. Malmen skulle sedan bearbetas i minst fem olika stadier, innan produkten var färdig.
Visserligen fanns gott om ved i den omkringliggande skogen, men den skulle tillredas, torkas och forslas upp till själva brytningsmiljön. När man tänker på dessa moment, måste man även erinra sig att det mesta av veden togs fram med primitiva metoder, med yxa. Sågen är i själva skogsarbetet ännu inte utvecklat. Däremot var såg tillsammans med bilan, de viktigaste verktygen när stockar skulle ämnas till för konstruktioner i byggverksamheten, gruvschakten och övriga anläggningar.
Kopparmalmsbearbetning
De fem olika grundstegen i kopparmalmshanteringen var vid denna tid kallrostning, skärstenssmältning, vändrostning, kopparsmältning och garning. Det första steget kallrostningen, var till för att i första hand bli av med större delen svavelföroreningar. För kallrostningen grävdes så kallade rostgropar, som på tre sidor skulle vara omgärdade av stenmurar. I botten lade man ved och ovan på detta kopparmalmen från gruvschaktet. Processen skötte sig själv i princip och elden hölls vid liv med hjälp av den svavelhaltiga kopparmalmen. Dessa rostningar kunde pågå i två till åtta veckor, beroende på svavelhalt och mängd malm.
Efter detta så vidtog skärstenssmältningen. Skärstenssmältningen gjordes i fyrkantiga ugnar, där man kunde komma upp i en temperatur på omkring 1 100 grader. Kopparmalmen smälte och samlades på botten av ugnen. Just formen av kopparmalmen efter denna process kallades för skärsten. Sedan blev det vändrostning av kopparmalmen. Vändrostningen var till för att ytterligare rena kopparmalmen från i första hand svavlet. Vid vändrostning användes i bland upp till fem olika vändrostugnar. Man började med den första ugnen och lät denna brinna ut. Därefter flyttade man kopparmalmen till nästa ugn och lät den brinna ut även där, för att sedan förflytta kopparmalmen till nästa ugn och nästa ugn, tills man fått bort de mesta av föroreningar i kopparmalmen. När man tömt den första ugnen på kopparmalm, sattes genast en ny kopparmalmlast i den första ugnen. På så sätt arbetade man tills all kopparmalm passerat alla fem ugnar. Vid Läppekoski i Vittangiälven, kan man se lämningar av dessa vändrostugnar väldigt överskådligt.
När vändrostningen var klar så startades själva kopparsmältningen. Detta var en reduktionsprocess för att ta bort kopparoxiden ur malmen, som bildats då syret kom i kontakt med malmen i samband med vändrostningen. Kopparsmältningen genomfördes i smälthyttan. Smälthyttan hade en blåsbälg, som tryckte in syre i eldhärden, för att åstadkomma så hög temperatur som möjligt för smältningen. Smältningen kunde ta två till tre dygn, beroende på kvantiteten kopparmalm. Efter smältningen var det dags för garning. Garningen var den slutliga reningsprocessen för kopparmalmen. Garningen var i princip en ny omgång i själva hyttan, för att få fram så ren kopparmalm som möjligt. Blåsbälgen drevs av vattenkraft från den närliggande bäcken.
Dyra projekt
När man tränger lite djupare in i själva processen, inser man att själva kopparmalmutvinningen var en både omständig, energi- och personalkrävande aktivitet. Därför var det en förutsättning att den som drev verksamheten hade bra ekonomisk uppbackning och omfattande privilegier för vedbrand till både tillmakning och bearbetning av kopparmalmen.
Fougt drev de tre gruvschakten i berget mellan åren 1749-1755. Samtidigt så bröts under hans ledning även kopparmalm i Sjangeli, Ragisvare och även Pahtavaara. Malmen från dessa fyra gruvor togs till den nyuppförda hyttan i Vuolusjoki. Fougt fick tillstånd att nyuppföra en hytta vid bäcken, på andra sidan mitt emot den äldre hyttan som drevs under 1600-talet. Senare fanns storslagna planer för Vuolosjoki, av en annan bergsman. Det var bruksägaren Abraham Steinholtz, som 1764 ansökte om att få anlägga ett större smältverk på platsen. I projektet döptes platsen om till Sofieström, efter Steinholtz gemål. Men projektet blev aldrig klart.
Vad finns kvar – och var finns det?
Karta över området. Alldeles vid bokstaven o i namnet Koivuvaara, är gruvschaktet beläget. I bildens övre högra del syns utloppet av Vuolosjärvi, där hyttan var belägen.
Om du vill besöka denna spännande gruvmiljö, så gör du det enklast på följande sätt. När du färdas från Kiruna efter Kurravaaravägen, skall du stanna fordonet innan raksträckan ned till byns vändplan vidtar. Vägen du stannar vid heter enligt vägskyltningen Leväniemivägen. Namnet är förövrigt enligt min mening felaktigt, då ingen geografisk eller historisk plats med detta namn finns i området. Däremot finns Levävuoma.
Sedan promenerar man längs denna skogsbilväg tills den tar slut vid en stuga. Här vid stugan kan man tydligt se gruvberget och även de varphögar som ligger omedelbart under gruvschakten. Sedan är det bara att börja gå efter skogsstigen, tills man kommer fram till berget.
Vid den gamla stugan börjar stigen fram emot gruvberget.
Väl uppe vid gruvlämningarna, får man lön för mödan. En vidunderlig utsikt bjuds man på, efter slitet upp för bergssidan. Det kvarvarande intakta gruvschaktet är ca 15 meter djupt och helt vattenfyllt. Vid dess ytterkant kan man skönja en byggnadskonstruktion i form av ett grovt timmer. Detta utgör förmodligen del av den konstruktion som schaktet var överbyggt med.
Från gruvschaktet är det en fantastisk utsikt. Förmodligen hade de som arbetade vid gruvan, inte tid och tillfälle att uppskatta utsikten.
Har man med sig en stark lampa, gärna vattensäker, så kan man lysa ned i gruvschaktet och se bland annat en intakt gruvstege från 1700-talet, samt bergbultar inslagna i berget på olika ställen. Strax vänster om gruvschaktet finns lämningar av den gruvstuga som fanns på plats till de som arbetade i gruvan.
Det vattenfyllda gruvschaktet. Namngivningen ”Abrams skärpa” eller som det står i andra källor ”Abrahams skärpa”, syftar förmodligen till Nils Petter Abrahamsson Fougts far, som hette Abraham.
Alldeles vid ytan av det vattenfyllda gruvschaktet, kan man vid dess yttre kant se lämningar av den överbyggnad som fanns. En stock ligger kvar och avslöjar del av konstruktionen.
Blickar man norrut från Iso Gruvivaara, kan man skymta fjällen vid Torneträsk. Bland annat Ragisvare, där en av gruvorna var belägna.
Till höger om det vattenfyllda gruvschaktet, kan man se grunden av den gruvstuga som fanns uppförd vid gruvan.
Från Iso Gruvivaara kan man även se platsen där själva hyttan var belägen. Vuolosjoki, eller Sofieström, som det även namngavs.
Nedanför ligger Kurravaara by. Byn har under senare år expanderat kraftfullt och dess innevånarantal har stigit till omkring 300 personer permanent boende.
SammanfattningPlatsen är väl värd ett besök, där man får en spännande teknikhistorisk överblick över en 1700-tals gruvmiljö. Om man sedan kompletterar detta besök med en tur till Vuolosjoki och Läppekoski/Pahtavaara, får man den fullständiga bilden över ett gruvtekniskt system, för över två hundra år sedan.En annan dimension av verksamheten som man efter besöket kan fundera på, är människorna kring systemet. Hur många människor behövdes det för att driva de fyra gruvorna? Hur många var sysselsatta med efterarbetet? Hur gjordes alla besvärliga transporter? Var bodde dessa människor och hur levde de?
God tur
Tankar från Norr 